Sista kvällen i Cali

Det är nästan lite komiskt.
Vore det inte för att pengarna börjar tryta och det ska bli ljuvligt att komma hem skulle vi gärna varit kvar lite…
Det är ju först nu vi bott in oss i Cali på riktigt.
Först nu vi hunnit lära känna alla på hotellet.
Först nu vi inser att vi gott skulle kunna bo på annat ställe ;)
Först nu vi börjar hitta på riktigt i stan och pruta lite som man ska.
Först nu vi har hunnit se så pass av stan att vi vet vad vi skulle vilja se mer av.
Först nu vi börjar kunna göra oss förstådda på colombiano. I alla fall oftare.

Men visst ska det bli gott att komma hem.
Nu ska vi ju först till Bogota en vecka, eller "till kylan" som alla Calibor säger till oss med medlidande ögon. Vi säger inget. Det är som svensk sommar där. ;)
Men sedan hem.
Hem till morfar och mormor som skickat mystiska bilder till Noah som fått gissa vad det är. Det kan ha varit ett hörn av kojan i Kottbo, en bit av framhjulet på trehjulingen i Rynninge, lampan i vårt sovrum i Rynninge. Noah har tyckt det varit jättekul och tagit varenda en!
Hem till kusinerna, när de kommer hem från Portugal (som vi missar i år)
Hem till våra kompisar hemmavid, som vi inte hängt med på två månader.
Det är dags nu!

Vi längtar efter sånt.
Att hänga med vänner och familj.
Grilla.
Bada i sötvattensjö.
Dricka mjölk.
Bo i mer än ett rum och sova i en egen säng.
Laga mat.

Men vi kommer sakna att bada i poolen varje dag.
Vi kommer sakna värmen och att aldrig ens tänka tanken på att ta på sig något mer när man går ut.
Vi kommer sakna personerna vi träffat här; allt från Laura och Maria i köket till familjen Rendal.
Vi kommer sakna att få efterrätt varenda dag.
Vi kommer sakna alla upplevelser.

Men det coola med att att adoptera är att man får ta med sig anledningen till att vi åkte.
För med Luci komne ju alltid en liten del av Colombia och Cali finnas kvar med oss.
Precis som det blev med Noah och Kenya.

Precis som med Kenya finns det saker vi inte kommer sakna också.
Som att bo mitt i stan och varje natt vakna av motorljud.
Eller bli paj i magen.
Men det försvinner i allt det andra, det där som känns bra och ger goda minnen.
Att gå en promenad i San Antonio.
Att sitta på verandan och dricka kvällskaffe.
Att se frustande, skrattande barn leka i poolen.
Att möta människor som pratar med en för att det är vad man gör i Cali.
Att se sin dotter öppna upp, kikna av skratt, leka, hoppa och busa och bli den hon är.

Ja, det är mycket tankar en sista kväll i Cali.