Återbesök på Chiquitines

Ja, så kom vi så iväg på det här återbesöket som vi varit så kritiska till.
Och kritiken var ju helt obefogat.
Precis som du skrev igår, Lisa! ;)

Vilken värme det var att få se alla goa tanter och unga tjejer som jobbat med Luciana och lilla J hela deras liv, Mamma Laura, matmor Zulma, director Marialena och pedagogen Natalia, pussa och krama båda barnen både välkomnande och till farväl.
Och det var en sann värme som spred sig i hjärtat när en av lärarna tog Luci och satte henne med de andra barnen i den enorma ring där de samlat alla barnen på barnhemmet. Till skillnad från de andra som alla hade gul t-shirt på sig, lös hon liksom upp i sin rödbrokiga klänning.
Hon var inte en i mängden längre.
Hon var någon.
Vår dotter.

Och sen log hon.
Först mot sina kompisar.
Och sedan mot oss.
Lite som att säga: -Nämen, åh! Kolla, här har ni mina kompisar! Vad glad jag blir!
Pojken som satt närmast blev så glad att se henne igen att han försökte pussa henne, dock utan lycka. Däremot tog hon glatt emot den lilla trumma han erbjöd henne och bar sedan runt på den under resten av stunden där.

Lite fundersam var hon allt i början. Som om hon undrade vad vi gjorde där.
Vi. Alltså mamma, pappa, Noah och hon.
För att hon var där var ju inte så konstigt.
Men efter att vi fått rundvandringen, sett badpoolen, sovrummen, hennes skåp och säng, och de andra avdelningarna var det som om hon blev varm i kläderna. Från att ha suttit på vår arm under rundvandringen ville hon ner.
Och vid samlingen, där alla barn satt på golvet och vi, smått hysteriskt och galet svettiga, hivade ut små muffins som låg inpaketerade individuellt i plast och efter det glassbyttor med plastsked i, då satt Luci nöjt med sina kompisar. Efter en stund kom hon upp och ville ha en kram och sedan lallande hon runt bland oss och kompisarna. Så nöjd.

Så vi som trodde att hon skulle bli alldeles nervös, tyst och tillbakadragen igen och att vi skulle få börja från början...
Så fel vi hade!
Hon njöt av att vara där.
Det blev så rätt.
Hon fick säga hejdå.

Och barnen och personalen fick säga hejdå till henne och lilla J.
Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när matmor Zulma lämnade köket och de kokande grytorna för att ge Luci en sista kram. De hade något särskilt, har vi fått berättat, Zulma och Luciana. Hon var den första vuxna som Luciana tydde sig till när hon först kom till barnhemmet, och den som hon uppenbart sedan hela tiden tyckte mest om. Det nästan skar lite i hjärtat när hon efter en halv minut i Zulmas famn sträckte ut sina händer till mig och ville till mamma. Underbart, och på samma sätt lite sorgligt. Att det går så fort när man får så mycket mer kärlek än det någonsin är möjligt på en institution. Även om man har en Zulma.

Noah hade ju längtat efter detta besök. Han ville se om det var lika stort som hans barnhem i Kisumu och var Lucie hade haft sin säng. Säkert en liten bearbetning av det han själv inte minns men sett så många biler på.
Och han var en klippa denna dag. En klok, sund, hjälpsam storebror. Han höll koll på Luci så hon inte gick iväg åt fel hålls samtidigt som han rekade hela huset (bara ett plan som tur var), han hjälpte till att dela ut alla muffins och glassen tillsammans med Alve som på löpande band och han var allmänt så glad.
Han hade bara ett bekymmer.
-När ska de sjunga mamma?
Jag fattade först inte vad han menade, men så kom jag på att vi ju har flera filmer från hans Farewell Party. Då sjöng och klappade personalen kenyanska gospel där de sjöng om hur glada de var att han fått familj, att de skulle sakna honom och önskade lycka till i livet. Dessa filmer har vi sett hundratals gånger.
Ganska så svettig efter att vi äntligen fått ut glassarna till alla 75 barnen, insåg jag att det skulle nog inte ske här. De hade fullt upp med de barn de skulle få iväg till rätt ställe.
Men det var inte desto mindre vackert för det.
Båda hejdå-festerna har verkligen varit perfekta, var och en på sitt sätt.
Och Noah har vi redan lovat att när vi åker till Kenya, då ska vi visa Luci hur Noah bodde.
Så det blir rättvist.

Vardagsbestyr

De senaste dagarna har det varit en hel del väldigt vardagliga saker vi gjort.

Noahs hår behövdes klippas på sidorna, så igår blev det hårsalong av balkongen efter lunch. Helst hade Noah bara velat ha en sträng av dreads uppe på huvudet, men frisören gav sitt veto till just det. 

Allt eller bara några dreads bort. 

Valet blev bara några, och båda var nöjda.

Bra att vi har så många gummisnoddar…

Klart!

Lucie suger på två fingrar, och påminner oss väldigt mycket om sin bror i den åldern. Nu var det ju tummen Noah sög på, men precis som med Luci's två, satt den konstant i munnen! Så fort hon myser, eller funderar, är ledsen eller trött då slinker de in, pekfingret och långfingrat på vänster hand. 

För att eventuellt kunna lura bort det, har vi köpt en napp. 

Jättespännande tyckte hon, och suger och leker glatt med den.

Tills hon blir trött eller ledsen.

Eller myser och funderar.

För då åker fingrarna in igen.

Så vi får se hur det blir med den där nappen…

När Luci sover får Noah lite egentid med en av oss. Det börjar nästan alltid med lek med Alve efter maten medan vi vuxna dricker kaffe på verandan. 

Men oftast hinns det även med det där mysiga. 

Att spela kort eller Vem där? på balkongen 

Att hänga i poolen med bara mamma. 

Att kolla på en film på Netflix nära pappa. .

Eftersom det blir ganska så intensiva dagar, trots att vi inte gör så mycket, men av att träna på att var två så känns denna tid lite extra värdefull.

Jag har lite ont i halsen så Paul fick köpa halstabletter idag. 

Väldigt effektiva! Kände knappt vad lunchen smakade efteråt.

Handla är ju annars en sak vi gör typ varannan dag här. 

Mest bananer, vilket är det som går som smör i vår familj. Och som idag, halstabletter.

Men också fotbollströjor och hängmattor.

Just det senare handlar vi inte varannan dag direkt, men idag så!

Karolina, Don Enriques ena dotter och Maria, vår kocka, tog oss och fam R med in i folkmyllret där vi var härom dagen, och visade oss var vi kunde hitta det vi sökte. Ljuvligt att gå med två som hade stenkoll på vart vi skulle och som fixade prutningen. Vi gick förbi klädaffärer med live Dj's utanför, stånd efter stånd med väskor, skor, kläder och pryttlar och överallt mötes vi av trevliga calibor. 

De är inte påstridiga, och det är något vi uppskattar. 

Och det är tryggare än vi fattat. Karolina berättade idag att i mer eller mindre varje gathörn där det är mycket affärer, står det en person som har som uppgift att se till att det inte hänger suspekta eller "mystiska" personer utanför stånden och affärerna.  Förekommer det, skjutsas de iväg. Lite som ett civil gard antar jag. Självklart måste det förekomma ficktjuvar och annat tok, precis som hemma. Men jag kände mig inte otrygg alls och skulle gärna gå där på egen hand en dag.

Vi hittade i alla fall både lite fotbollströjor och hängmattor (och en spinner till en överlycklig Noah) och vet nu vart vi ska gå när vi vill handla mer. Finns ju hur många fina handvävda väskor som helst, för att inte tala om äkta kopior av Crocs, Nikeskor, Converse, Pepejeans och Adidasoveraller…

Nästa vecka kan det bli ett besök på indanmarkanden Loma de la Cruz, där vi vet att det säljs billigare väskor än i stan och troligtvis även bättre hängmattor.

Lite gött när det blivit vardag av att gå och handla på detta sätt ;)

Imorgon blir det allt annat än vardagsbestyr. 

Vi ska åka tillbaka till Luci's barnhem för att få se hur hon bott och träffa alla för att säga hejdå genom ett stort fikakalas. Vi är långt ifrån övertygade om att detta är något som Luci's anknytning till oss mår så bra av. I Kenya blev vi ju tvärtom ombedda att inte åka tillbaka till barnhemmet just för att det kunde stressa barnen så. För vår del, och framför allt Noah som pratat om detta mycket,  kommer det bli fantastiskt att få se hennes barnhem, få fota och gå runt. Men vi önskade att de hade haft ett annat barnperspektiv på det hela. 

Kanske en Kenyaversion: Kom och hälsa på på barnhemmet två-tre dagar, avsluta dag två-tre med ett fikakalas och åk sedan hem som familj. 

Det skulle vara något.

Walkabout och leenden

Vi gillar att gå när vi reser.
Att uppleva staden eller landet genom att titta sig omkring.
Se på arkitektur och byggnadssätt.
Se hur folket lever genom att se vad de handlar, vad de säljer och vad de äter på restaurangerna.
Se och möta möta människor och prata om än så lite.
Så var vi än är brukar vi efter ett tag börja gå. Först kortare sträckor och sedan allt längre.
Ju tryggare vi blir med området, ju längre sträckor brukar det bli.
(Fast numera lite barnvänligare sträckor när det gäller längd. )
Tack o lov är Noah bra på att gå.
Nu hoppar han ju mest egentligen, helst mellan oss, men när trottoarerna blir för trånga brukar även han gå. Eller hoppa mindre.
Lucie är numera nöjd och glad i selen på ryggen och det underlättar ju också oerhört.

Idag tog vi en lite längre tur.
Förbi vårt första "vattenhål" Centenario, shoppingcentret, men inte den vanliga raka vägen utan sicksackandes på bakgatorna. Sedan över ån så vi gick på Bolevarden fram till den lilla vackra gråa kyrkan Iglesia de Ermita.
Hittills är det så långt vi gått.
Nu fortsatte vi ner till höger om kyrkan, in i området San Pedro,  in i myllret, kaoset och ljudet.
För det var här den riktiga stan började, insåg vi!
Helt ljuvligt!

Stånd på stånd fyllde den annars ganska breda gågatan, med allt från lotter och armband till frukt och tobak. Eller som Noah uttryckte det (van vid att sälja på loppis?)
-Vad mycket saker de hittat!
Bakom stånden låg små cafeer, restauranger, frisörer och diverse mysko "hål i väggen"
Strax kom fram till den gröna vackra parken, Plaza del Ceycedo med sina stora, skuggande palmer och det stora "Justicia"domstolshuset på ena sidan.

Här var det full rulle!
Trafik blandades med gångtrafikanter.
Lunchätande kostymklädda män satt jämte unga mammor med spädbarn i famnen.
I ett gathörn stod en kvinna och sålde såpbubblepistoler så det flög såpbubblor över halva plazan och på andra sidan gatan stod en man och sålde klädhängare med fem krokar på.
Och salsa hördes från alla hörn!

Vi kryssade oss förbi plazan, fick fösa med oss Noah ett par gånger eftersom det ju var så mycket fascinerande att titta på, men fortsatte sen in i nästa gatumyller.
Här såldes mest skor, kläder,  väskor och andra saker i tyg (t ex hängmattor, sjalar och mössor) och här och där låg någon liten lunchrestaurang.
Och överallt spelades salsa!

Vi tog oss fram till Calle 7/ Callera 15 och affären Herpo (eller Herpes-affären som den ju självklart numera, mycket moget heter bland några av oss). Här kan man hitta jättebilliga barn (och vuxen-) kläder, vilket ju är toppen för oss som inte hade med jättemycket, och dessutom har en tjej som ännu kan ha storlekar för 1, 5-åringar här i Colombia. Mycket av det vi har med är fortfarande lite stort.
Här hittade vi ganska snabbt vad vi behövde och på vägen hem passade vi på att handla lite mer i några av butikerna längs vägen och fika upp oss lite.
Vi hann precis lagom hem till lunchen.
Lite lyxigt är det med helpension ändå.

Alltså, de som bor i Cali är så vänliga och leende att man bara inte kan låta bli att le tillbaka!
Visst ser vi att folk tittar på oss (och Caliborna de tittar verkligen!) och vi får en hel del kommentarer på att vi är ljusa och har två mörka barn. Men det är aldrig på något otrevligt sätt.
(Nu är ju inte vår spanska den bästa, men kroppsspråk säger också mycket.)
Människor kommer fram på cafeer, stannar oss på gatan, frågar i butiker.
De frågar ofta om de är våra barn (inte så konstigt), om de är syskon (ja, säger jag och inser ofta först efteråt att nog vill veta om de är biologiska syskon) och vill säga hur fint det är att vi gör detta.
Har ännu inte kunna förklara att det är en rent egoistisk sak att adoptera, och att det absolut inte är någon "god gärning" för någon. Jag menar, vem skaffar annars barn…? Inte för att det är en god gärning i alla fall…!
Fast vi inser ju att detta att de kommenterar och tittar bara kan bero på en sak.
Vi har nog de vackraste barnen i Sydamerika.
Och vem skulle inte titta då.
På allvar.
<3

Midsommar 2.0

Hinner man inte dag ett, får man ta det dag två.
Men det är ju ändå viktigt att hålla på traditionerna.
Så den där midsommarstången vi inte hann fixa på midsommarafton, tog vi oss an på midsommardagen.
Don Enrique fixade ju ett kors.
Ett som vi anar är beställt av en snickare i området eftersom det definitivt inte var två hopspikade plankor som vi tänkt oss. Nej, här pratar vi mätt och utmärkt med penna, måttpassat och i hyvlat trä.
Vi frågade efter några gamla löv eller bananblad som ändå hade ramlat ner, men det slutade med att den långa silvergråe grindvakten kom upp med köttkniven i handen och högg ner tre stycken 2-meters platano- (banan-) blad ifrån trädgården, stora nog att ha som tak på en hydda!
Men de passade perfekt till vår Colombianska midsommarstång!

Efter en stunds pyssel av papporna Paul och Bengt, med glada hejarrop från oss andra, stod där så en helt fantastiks svensk-ish midsommarstång mitt på parkeringen på Stein i Cali.

Det syns kanske inte helt tydligt, 

men vi har alltså bananblad istället för blomsterringar.

Sedan blev det äntligen riktigt dans, denna gång tillsammans med både barn, dansk och tysk familj!
Och så Bosse Larsson så klart.
Och till skillnad från förra gången avslutade vi ju med raketen.
För vad vore väl ett midsommarfirande utan den?

Vår underbara storebror

Igår hände det, storebror Noah simmade!
På riktigt.
Med huvudet över vattnet.
Två simtag.
Tror han blev så paff själv att han liksom kom av sig, för sen visst han inte hur han skulle göra igen.
Men idag hände det igen.
Flera gånger.

Noah har alltid varit ett vattendjur, tittat under vattnet redan när han var 1, 5 och ibland varit lite för orädd har vi tyckte. Men samtidigt har det varit roligt att han varit så glad i vatten. Det underlättar ju att åka och bada med en kille som frustande hoppar upp ur vattnet efter att han hoppat i från bryggan,  skrattande vill åka vattenruschkanan igen eller inte är rädd för att hamna under vattnet med ansiktet.

Under den snart månadslånga vistelse här på Stein har Noah badat varje dag. Och det är klart vi trodde han skulle simma innan vi åkte hem. Men inte riktigt ännu. ;)
Vi har sett hur han gått från att hoppa i med puffarna på de grunda (1.50) till att han tagit av dom för att kunna hoppa i och sedan ta tag i kanten när han kom upp. Han började med att hoppa i men efter att ha sett 8-åriga J dyka i tog det inte lång tid innan han gjorde likadant. Vi har sett hur han först simmat under vattnet och hållit i sig med ena handen i kanten till att han nu släppt kanten helt och simmar självständigt under vattnet. Tror det hela lossnade när han insåg att han kunde sjunka ner på poolbotten på det grunda för att sedan skjuta upp sig och hämta luft om han kom ut en bit från kanten.
För det var efter det han tog upp huvudet och tog sin simtag!

Och när han ändå var varm i kläderna, slog han dessutom personligt rekord i att simma under vattnet; hela bassängen från det grunda till det djupa utan att ta i kanten.

Att han idag var stolt över sig själv var uppenbart när han högtidligt sa:
- Nu kan Luciana ta mina röda puffar för jag kommer inte behöva dom mer.
Och med tanke på den svartsjuka han känt och visat inför sin syster tidigare, och med vilken yttersta motvilja han lånat ut, särskilt, sina röda puffar blev detta ett stort steg för oss alla.

Han har redan sedan ett par dagar tillbaka börjar visa en en sida vi längtat efter att se, den goa Noah som vi vet fanns där bakom. Och det har blivit mer och mer godnattpussar, kittellekar, hålla i, hjälpa till, och busningar och mindre och mindre rättvisepatos, "Du håller bara i Luciana…", "Jag vill också sitta i ditt knä…" och muckande som vi tidigare haft från morgon till kväll.
Det kan inte vara lätt att som snart 6-åring äntligen få det där syskonet man längtat efter, och inse då hon faktiskt finns här att det innebär att dela allt som man haft för sig själv. Och det samtidigt med hemlängtan efter kompisar och familj, förskoleavslutning, en kommande skolstart och så detta att man inte är en stor fan av förändringar i stort. Vi visste att det skulle bli tufft för honom men var säkra på att han skulle fixa det till slut.
Så att nu få se att han jobbat sig igenom den första jobbiga kilometern, som vår kloka Tilde uttrycker det, är underbart.  Det är så skönt att kunna skölja beröm över honom, både för att han är jätteduktig simmare och för att han är en juste och gullig storebror.
Och att kunna få njuta av att bara vara med honom. För tidigare har det kunnat innebära ganska mycket tjafs.
Nu är det underbart.
<3

Familjebild på oss alla fyra

Mysstund bara mamma och Noah.

Det blev midsommar i Colombia också!

Ja, tro det eller ej, med det blev det verkligen!

Enrique, vår hotellägare som är så otroligt mån om att vi ska trivas, frågade oss igår när vi började prata om midsommar, om vi önskade något särskilt till lunch.
Jag och pappa Bengt började då skoja om att det skulle ju suttit bra med lite sill, för om det är något som inte finns är det just sill. Närmsta IKEA gissar vi dessutom finns i Brasilien (har dock inte hunnit googla det, så det är taget helt ur luften!) så dit kunde vi ju knappast gå och handla.

Dock frågade vi Enrique om vi kunde få ett träkors fixat, så vi kunde gör en midsommarstång och dansa kring. Hotell Steins personal tycker nog redan vi är lite tokiga som vill bada varenda dag (det är jättekallt tycker dom) så lite groddans skulle nog inte förvåna dom.

Så började det närma sig lunch och vi gick för att se om stången var klar.
Det var den inte.
Men döm om min förvåning då jag möter en svettig men otroligt nöjd Enrique vi receptionen.
- Sofia, I have to show you something! Look what I found…!
Och ur sin platskasse hivar han upp fyra burkar herring och en Absolut Vodka!!
Jag blev så glad att jag höll på att krama honom.
Man kanske kan tycka att det var lite överreagerat för ett par herringburkar, men just i stunden älskade jag hans gest! Herring är ju det närmaste man kan komma sill på en midsommarafton I Cali!

Så vi dukade lunchen ute på verandan.
Innan maten kom in skulle vi träna lite på dansandet, så Bengt satt på Bosse Larssons gamla midsommargodingar på Spotify och mellan reklamavbrotten hoppade vi som grodor och grisar, tvättade kläder och spelade basfiol och flöjt så vi blev alldeles svettiga.
Ska jag var allvarligt var det nog mest jag och Malin som dansade.
Paul, som var lite matt idag pga Colombia Expressen satt som damen med dagspelet i mitten ni vet, lite lojt med glatt i soffan tillsammans med DJ Daddy Bengt. Noah och Alve blev mest generade och Luci och lilla J verkade fundera allvarligt på om de verkligen valt rätt föräldrar. Fast det var ganska kul...

Som tur var kom det snart in nykokt potatis, sallad och herringburkar.
Barnen, och Malin som inte älskar just fisk, fick lite mer internationell mat (kyckling) men vi andra åt med god aprit. Alltså, nu smakade ju "sillen" mest som makrillen man har på hårdmackan, men god var den! Och till efterrätt, glass med Bailys. Kändes sååå somrigt!

Midsommarlunch a la Cali

Hela Team Sweden 

Bengt, Enrique och Paul med våra minsta.

På grund av att vi har småbarn i familjerna blev inte eftermiddagen riktigt som vi tänkt oss så själva midsommarstångsdansen får vi ta imorgon.
Däremot bjöds det på snaps till middagen och vi sjöng glatt Helan går två gånger (till tyska och danska familjens glädje och servitriserna Laura och Luz Marie's lätta förvåning/ förundran)
Och till efterrätt kom det in…
Inte var det väl…?
Jo men var var verkligen…
Jordgubbar och grädde!

Så nu när våra två busfrön lagt sig och vi njuter av kvällsbrisen genom den öppna dörren kan vi nöjt konstatera;
Det blev verkligen midsommar i Colombia också!

Glad midsommar från Cali!

City Tour med Medardo

Det här är Medardo, "vår" taxichaufför. Han som hämtade oss på flygplatsen, körde oss både till och hem från kafferegionen (och kund hålla en konversation på spanska med oss!) och som alltid har ett stort leende över hela ansiktet varje gång vi möter honom på hotellet.

Idag åkte vi på en liten city tour med honom. 

Först åkte vi upp till en liten utiksplats där det står en staty av en St Sebastian. Redan här tycke vi utsikten var fantastisk.

Det är lite svårt att se, men vårt hotell ligger där bakom någonstans nedanför det gröna...

Hittade en hederlig gammal telefonautomat!

Eftersom Cali är byggt som en enda uppförsbacke med start på en stor platå på ca 1000 möh, är det vidunderlig utsikt bara man kommer upp ett par hundra meter. Åt ena sidan har man nämligen platån och åt andra sidan Codilleras Central (an av "tarmarna" från Anderna) . Längre bort ser man Codilleras Sud, denna andra "tarmen" där Bogota ligger lite längre norrut.

Färden med Medardo fortsatte uppför berget, följde snirkliga väga förbi pizza-restaurangområdet, en kommunal badanläggning och ett indianskt turstiställe som bara var öppet i december. Vi mötte cyklister som susade nerför backarna (det var tur att vi inte mötte dom närmare i ett par svängar!), fullastade "koalas"( public transport i form av en lång jeep) och blickade ut över både böljande berg och mångmiljonstaden Cali. Hela tiden berättade Medardo, lugnt och enkelt om vad vi såg, vad områdena hette, vilka bergen vi såg och vart vägarna vi passerade bar.

En av de säkert 20 pizzeriorna utmed vägen!

Och slutligen var vi uppe på toppen, 1700 möh  och den stora, fast lilla i jämförelse med originalet, Christi Rey. 

Runtomkring oss hade vi toppar på ca 2000 möh, gröna och böljande. 

Och så utsikten över Cali och sockerplantagen.

Majestätiskt.

På väg upp...

… till detta!

Originalet står i Rio De Janero, men Cali har en egen ca 35 m hög staty!

Utsikten åt ena hållet...

…och åt andra!

Noah på ytterligare en hög lekplats!

Efter lite spatserande och insupande av Calis stadsupplägg uppifrån (insikten av hur stor stan faktiskt är och hur långt norrut i stan vi bor) tog vi oss tillbaka till bilen och körde ner till stadsdelen St Antonio.

En av trapporna på väg till St Antonio, påminde oss lite om Barcelona på något sätt.

St Antonio är en av de äldsta delarna av Cali och här är de lite "Gamla Stan" över det hela. Gamla traditionella hus med vackra färggranna detaljer, små affärer och restauranger, en stor kyrka och en liten park. Och ett lugn vi inte känt av tidigare i Cali.

Ett par gator in ska det finnas en liten gata med stånd där de säljer traditionella smycket och lite andra saker, aningen billigare än vid kyrkan tipsade Medardo. 

Hittade värsta Avatar-trädet intill kyrkan.

Hit, till St Antonio, tar det bara ca 20 minuter att gå från Hotel Stein, så vi har redan bestämt oss för att ta en tur hit så snart det är läge. 

Fast promenadvägen.

Vi hade kunnat gå hem idag också, men vi valde taxi trots allt.

Mest för att det var Medardo som körde.

Han är så go.

En dag på Zoo

Zoologico De Cali ligger ca 10 minuter med bil bort från oss.

Ett ganska litet zoo, inbäddat i ljuvlig djungelgrönska, som verkligen var den perfekta utflykten för oss idag.

Vi har känt att vi måste ut och göra lite.

Poolhäng och lekpark till trots, så blir det aningen enformigt i längden.

Så vi och tyska familjen R drog iväg idag till den gröna oasen.

Där gick vi sedan i godan ro mellan bananträd, palmer och diverse regnskogslikanande buskar och pratade medan barnen sprang fram och tillbaka och tittade på lemurer och sköldpaddor, ormar och pirayor, fjärilar och tapirer. Det finns inte så mycket stora djur, vilket jag tyckte var ganska skönt eftersom dessa ofta har ett behov av större ytor och det ofta inte kan tillgodoses på ett zoo. Men tigrar och lejon såg vi, liksom zebror, krokodiler och lamor. Bäst var dock, återigen, leguanerna som visserligen hade ett tillhåll i slutet av promenaden, men som de uppenbarligen smet ifrån. För vi såg dom på minst ett par tre andra ställen utmed promenaden.

Det var varmt, riktigt svettigt, att gå runt i parken. Så att gå igenom duschen de hade i fjärilshuset och få svalka sig i småkyliga Aquariehuset var otroligt skönt. 

Men det var väl värt besöket! Vi kommer gå hit fler gånger. 

Kanske till och med ta med en fotboll och spela lite på gräsplätten utanför sista cafeet.

Noah och J

Det fanns massor av pedagiska detaljer som hade med Colombia att göra,

t ex denna klaviatur.

Tucan (Karibisk)

Hann just få upp kameran och då gick den vita tigern…

Noah och flamingosarna.

En jättestor spindel som de andra påstod var ofarlig. Är fortfarande inte säker…

Tapirer är konstiga djur…

I sjön bodde enorma guldfiskar som kom och "pussades" om man stack ner fingret.

Bananer

Walter och Noah pratar med papegojan.

Mamma Fia och Luci

Övervintreare från dinosuriernas tid?

Trött zoo-besökare

Välbehövlig svalka efter dagens svettiga utflykt.

Alla de "stora" pojkarna på Hotel Stein; Walter, Alve, Noah och J softar på verandan efter middagen.

Du, vår lilla Luci Lou

Det är en varm dag, himlen är i stort sett molnfri och man blir snabbt svettig när man rör sig.
Och det är måndag.
I stort sett lika många dagar som vi varit i Colombia utan dig, har vi nu varit familj i Colombia med dig.
11 dagar.
11 helt otroliga dagar.
Frustration har övergått i glädje, oro till förnöjsamhet och svartsjuka börjar se annorlunda ut.
Och det där beslutet om vad du ska heta har vi nästan gett upp.
Du är redan ditt namn.
Luciana.
Fast du heter mest Luci, Lussan, Sweathart och Lillan.
Och Luci Lou.
Så det där med Freya tror vi att vi lägger på is så länge.

Som så många andra dagar har du badat i poolen på förmiddagen.
Första dagen var du väldigt reserverad till både poolområdet och vattnet, men det visade sig redan dagen därpå att det nog mest var för att allt var nytt. Numera kan du knappt vänta på att få på puffar och byxor och drar gärna av dig blöjan själv. Du kliver själv ner i barnpoolen och står gärna länge och häller vatten i och ur de små färgglada plastbyttorna. Sträcker vi ut armarna mot dig i stora poolen, kastar du dig handlöst och lyckligt i var armar, frustar och skrattar när du plaskar i vattnet och är helt obrydd av om det skvätter vatten i ansiktet.
Och du blir galet sur när vi måste lämna poolen...

Första dagarna var du så allvarlig, så reserverad och så inåtvänd. Du satt snällt på vår arm, men du såg inte glad ut. Tittade bara.
Men för varje dag har detta förändrats.
Timme för timme har vi sett hur du öppnat upp, börja lita, tittar efter oss, lett stort, skrattat…
Och nu är du ett solsken!

Du behöver lite tid att vakna till på morgonen men sedan är du bara skratt och leende!
Dina ögon är vakna och nyfikna och du bubblar med ord vi inte alltid förstår.
Fast gatu och perro har vi koll på, för det skriker du rätt ut i förtjusning varje gång hotellets katter eller hundar kommer förbi (vilket är ca 5-10 ggr per dag). Du kommunicerar annars genom att peka, och du har stenkoll på Doah (Noah), mamma och pappa.
Du älskar papaya och mango, men inte ananas och melon.
Även om du inte ätit särskilt mycket middag går efterrätt alltid ner. Sötnöt...
Du sträcker armarna efter oss för att få komma upp i famnen, där du äskar att sitta oavsett om det är mamma eller pappa.
Numera går du själv i trapporna, med lite hjälp av metallräckena. Håller vi din hand tar du stora steg, ett för varje trappavsats för att hålla jämna steg med Noah.
Humör har du, även om du först verkar lugn. Får du inte som du vill kastar du dig på golvet, och det kommer ett högljutt tjut om Noah tar något ifrån dig som du tänkte ha. Men ofta kan vi lura dig glad igen genom att kittla dig eller puss-blåsa dig i halsgropen. Funkar varje gång!
Och enveten är du! Idag lyckades du klättra uppför 'spindelnätet' som finns som uppgång till stora rutchkanan. Likaså klättra uppför rutchkanan fel väg.
Du har ju sett storebrorsan!
- Doah!
Du älskar när vi sjunger böckerna Bä, bä vita lamm, Imse, vimse spindel och Var bor du lilla råtta.
Du dansar när vi har musik på och vill bara höra mer (REM går hem, tydligen)
Du gillar rutiner, och tar själv på dig skorna och hämtar nyckeln när vi ska gå till maten.
Du älskar att flyga högt upp i luften när vi lyfter upp dig på raka armar. Då kiknar du av skratt.
Du suger på pek- och långfingret när du sover, när du är trött och när du myser.
Du har den sötaste lilla glugg mellan tänderna, ögon som glittrar som solstrålar och ett skratt som får oss    att själva börja skratta. Dina bruna ögon får oss att smälta varje gång du ler, för de glittrar!

Du har charmat oss totalt med vem du visat dig vara.

Vi kan titta på dig ibland och inte fatta hur vi kunde ha sådan tur.

Igen.

<3

Fars Dag och häng

Idag var det Fars Dag i Colombia. 

Paul väcktes, som sig bör till stor förvåning,  av både skönsång och presenter.

Dagen innan hade jag (Sofia) och Noah, tillsammans med mamma M och storebror A åkt till Centario Commercial Unico, för att se om vi kunde hitta någon bra Fars Dags-present. Unico är den shoppingmall som är känd för att sälja billiga kläder, så vi hade hoppats hitta några billiga fotbollströjor.

Redan i första affären hittade Noah och Alve, visserligen inte någon fotbollströja, men däremot en för dom varsin oemotståndlig plastbil för i stort sett inga pengar alls. Tja, en platsbil kunde ju inte skada, tänkte vi. 

Utanför dörren utbrast Alve:

-Men kolla det finns ett snöra at dra i!

Och mycket riktigt visade det sig att det fanns ett snöre i bak, som när man drog i det, satte bilen igång och drog iväg och samtidigt klingade en liten ringklocka inuti bilen.

Högt.

Men sååååå kul för två femåringar!

Så resten av tiden vi tillbringade i shoppingcentret, tillbringade Noah och Alve på golvet och tävlade med sina ljudliga plastbilar. Calibor måste vara mycket barnvana och överseende för ingen vare sig grymtade eller höjde på ögonbrynen. 

Och vi hade också två väldigt glada barn...!

Så vidare värst billiga fotbollströjor hittade vi inte, så det blev ett par Colombianska flaggor istället, och ett litet Star Wars lego. Det senare kan bli Noahs men Paul fick det för syns skull. 

Vi ska se om vi kan hitta fotbollströjor på annat ställe, eftersom det ju inte går att komma hem från Colombia utan...

Resten av dagen hade vi poolhäng för det är väldigt skönt väder i dag. 

Vi har ofta häng numera.

Är det inte vid poolen, så är det vid gungorna i lekparken, på golvet inne på någon av rummen eller ute på stenverandan på framsidan, eller "salongen" som A så fint kallar den. Vår lilla L och fam R's lilla J känner varann redan sedan tidigare och det värmer i hjärtat att de på ett eller annat sätt nu har möjlighet att följas åt i livet. Ännu sitter de mest med var sina saker eller möjligtvis intill varann framför Ipaden, men det märks på något vis att de känner varann.

 Häng i rummet, bara vi.

Fikahäng i lekplatsen för pappa B, mamma M och pappa Paul.

Lilla L

Noah och A

Noah gillar att låna kameran och att ta bilder på saker i hans närhet, särkilt när vi hänger någonstans.

Här kommer ett litet axplock av bilder tagna av honom. 

Vårt liv på Hotel Stein, sett lite ur ett annat perspektiv, så att säga. 

Noahs tandborste.

Duschmunstycket.

Lilla L's sänghörna.

Mamma Fia

Hängblommorna

Mamma Fia, Lilla L, Pappa Paul och grannen Walter

Den tomma fontänen som används som bay blade bana.

Pappa Paul

Vår TV

Vyn rakt upp, om man står på lekplatsen.

Självporträtt

Slutet på rutchkanan.

Blomlådorna vid vår ingång

Gallren på fönstren

Öppningen söderut vid lekplatsen 

En av blommorna vid nergången till lekplasten.

Och sist två bilder på gårdagskvällen då vi hade hårfix. 

Vi hade köpt nya gummiband. 

10 st. 

Det blev 5 tofsar var.

Och sedan försök till familjebild.

Jag börjar förstå varför mina föräldrar har så många bilder från samma tillfälle. Hur svårt ska det vara att få två ungar att sitta still…?