Sista inlägget blir till dig Lucie

Hej Luciana,

-Kom Lucie, så leker vi!
Det var din storebror igår, straxt före middagen.
Det var en varm dag och Noah och mamma hade varit på Fyrishov tillsammans med Elis och Vera och badat. Du hade haft en skön förmiddag med pappa och just vaknat efter middagsvilan när vi kom hem. Du hade på dig din gula sommarklänning med vita prickar på, den som du ser lika go ut i som en liten sol.
Du lyste verkligen upp som den lilla solros du var, och leendet du gav Noah till svar var klockrent.
Helt sonika lyfte han upp dig och bar dig på höften fram till studsmattan, lyckades med lite envishet och nog numera en del muskler, häva upp dig på mattan och sedan hoppade ni!
Du en stund, sedan Noah en stund, du en stund och så Noah och vi kunde se hur ni tecknade "byta" mellan varven.
Ni skrattade så det kluckade och vi, pappa och mamma bara stod i köksfönstret och tittade på er.
Det fanns en sådan värme.
Inte bara i luften.
Utan mellan er.
Inget tjafs, inget tjut, bara skratt och glädje.

Det är inte alltid så.
Ni kivas ganska rejält stundtals.
Noah avskyr att du tar hans saker.
Och det bästa du vet är att ha just de sakerna han leker med.
Ni är lika avundsjuka och ska den ena sitta i famnen, ska den andra göra detsamma.
Du är precis lika envis som Noah, visar tydligt vad du vill ha vilket alltså kan betyda att du och brorsan vill ha samma saker eller att du promt vill ha saker som du absolut inte får.
Som våra telefoner...
Och du illtjuter, som en mistlur, när Noah tar tillbaka något som är hans.
Och det är en high pitch mistur vi pratar om...!
Men numera finns en värme mellan er, en syskonkärlek, som vuxit sig starkare för varje vecka.
Det märks stunder som den i studsmattan, glädjen när en av er kommer hem efter att ha varit borta (Doah!) eller när du ska sova eller Noah ska iväg då det är oerhört viktigt med en hejdåpuss.
Ni är syskon.

Första gången vi träffade dig var också en varm dag. Varm och kvav.
Vi svettades, pappa och jag och jag minns så väl blicken pappa gav mig på vägen mellan bilen och huset vi skulle träffa dig i.
Hur är det, frågade den, och svaret var lika från oss båda. För vi visste vad den andre kände.
Fjärilarna i magen var lika varma och förväntansfulla som längtande och beslutsamma.
Allt på samma gång.
Och bredvid hoppade Noah, din storebror som var helt ovetande om att han skulle rädda vart första möte. Det kommer jag alltid älska honom för. Att han spontant skulle inse att du behövde avledas från det svåra.
För första mötet var inte lätt för dig.
För oss var det dubbelt.
Att äntligen få se dig, som vi längtat så efter, du lilla vackra men så allvarliga, var ju för oss så underbart.
Men att se ditt allvar, dina tårar och din tystnad var så svårt.
Hur skulle vi kunna trösta och få dig att bli glad?

Det tog ett par dagar innan du var trygg nog att öppna dig för oss och du kunde börja visa vem som döljde sig bakom den allvarliga, tysta, inbundna fasaden, innan du slutade skaka på huvudet till allt och innan vi äntligen fick se dina ögon le.
För de gör verkligen det.
Dina ögon tindrar! De lyser och de skrattar.
Dina mörkbruna ögon är som två solar numera.
Och du skakar knappt aldrig på huvudet längre. Bara när du inte vill något.
Och allvarlig, det är du bara när du är arg! För temperament har du sannerligen!
Men främst är du glad, bubblar av ord och läten och skrattar ditt ljuvliga, lite hesa skratt.

Du pratar mer och mer svenska och engelska.
Agua, caliente och zapatos finns kvar, men allt oftare hör vi numera titta, varmt, har ont, hoppa, smaka och macka och look och no.
Och Doah och morfar.
Ibland kommer det haranger som Jagärfärdig (Noahs toalettkommentar), Jagvillhamacka (kan komma från Noah även det) eller Jagvillhoppa.
Du använder tecken, oftast de för byta, hoppa, äta och mjölk.
Men du pratar även i tvåordsmeningar.
Och 20-ordsmeninger...
Pappa, pappa, pappa, pappa, pappa, pappa, pappa, pappa...?
Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma...?

Att vi är familj är det ingen tvekan om.
Du är är en trygg och glad unge, trygg i din personlighet men också som del i vår familj.
Det märks på ditt sätt att vara, att ta en självklar del.
Vi vet att det bara är tre månader sedan vi bli familj, så vi vet att vi fortfarande har en bit kvar, men det är ljuvligt för oss att börja kunna säga att vi vet vem du är, vår älskade lilla unge, och hur du funkar.
Det första du säger på morgonen är Mamma eller Pappa.
Eller Doah.
Beroende på vem som är närmast.
Du älskar att kom upp ur din säng och mysa på magen på oss, pappa eller mamma.
Du går ofta och leker med dina saker, men kommer då och då upp i famnen på oss som för att "tanka" lite kärlek. Då lägger du ofta huvudet i vår halsgrop och snusar högt med fingrarna i munnen.
Sedan leker du vidare.
Du fullkomligt älskar at bli kittlad och pussad i halsgropen och då vi slutar tittar du på oss med spjuveraktig blick, flämtar lyckligt och säger -Mera!
Du älskar att leka med bilar, att köra med dockvagnen med Dockan i, sova i din Mountain Buggy och hatar att ha täcke.
Du somnar lätt, gärna i vagnen men öven i sängen. Dock inte direkt i din, utan på vår säng efter att ha lyssnat på vaggmusik på youtube en stund (lala sätt som funkar är bra...!).
Du är ingen storätare, men gillar ägg och smörgåsar med leverpastej, pasta och korv. Och kakor!
Du är otroligt rolig, vi ser direkt när du skojar oavsett om du har orden till det. Men du visar med hela kroppen vad du menar.
Du må vara lite sen i motoriken, men med Noah som storebror och med dig som härmar allt han gör, kommer du snart vara i kapp. Du springer och klättrar, hoppar i studsmattan, gungar på vanlig gunga och vill alltid följa med Noah och hans kompisar när de ska cykla på gatan.
Du, på din lilla trehjuling. Och vad arg du blir när du inte får...
Du äskar att sjunga, särskilt Blinka lilla stjärna på spanska. Men hänger gärna med i melodin till Bä, bä vita lamm och Ekorrn satt i granen. Vi förvånas över att du är så pass tonsäker, liksom ditt tydliga intresse för pianot, trummor och gitarren, så det ska bli kul att se om det finns ett musikintresse hos dig även när du blir lite äldre.
Du har de ljuvligaste gluggarna mellan framtäderna, både uppe och nere.
Och du suger på två fingrar.  Det ser tryggt och väldigt gulligt ut, men det där med att du samtidigt petar dig i näsan med tummen måste vi nog försöka göra något åt...

Du har ett ljuvligt hårsvall med massor av små korkskruvslockar som vi måste lära oss sköta på rätt sätt. Tur nog är du inte håröm, men du älskar inte att sitta still. Så ännu är det lite av en utmaning att göra flätor och kanske en förklaring till varför du så ofta har tofsar.

Vi kan titta på dig och inte fattat hur vi kunde ha sån tur, igen.
Vi har fått precis det vi önskade oss. Igen.
En frisk, glad unge med huvudet på skaft och solsken i blick.
Dig.
En mamma och pappa gav dig livet, men vi får möjligheten att leva det med dig.
Och du fick möjligheten att bli del i en familj, fick en mamma, en pappa och en bror.
Det är en sorg och en glädje i ett, precis som livet i ett nötskal.
Om du en dag önskar leta reda på ditt biologiska arv, kommer vi stå kom dig till hundra procent.
Vi kommer älska dig lika mycket ändå.
För du är vår lilla tjej.
Du, vårt lilla Colombahjärta, som kom till oss en varm dag i Cali.
Du, vår lilla L.
Vår älskade unge.

Varmaste kramarna och blötaste pussarna,

mamma och pappa.

Hemma i två veckor

Det märks att vi är hemma nu.

Dagarna fylls av aktiviteter och spring, av häng med kompisar, bak och matlagning.

Gräset ska klippas, vi ojar oss över att det blir så mycket mer tvätt och leksaker med en liten till hemma och det plinkas på pianot igen.

Vi går kvällspromenader, cyklar till lekparken och läser kvällssagor.

Grannarna kommer över och frågar om vi ska komma över och fika. 

Och vill inte vi ta ett dopp i poolen...?

Vi får härligt besök av Kenyavännerna Percivals och våra ungar leker så det sprutat ut öronen! (Noah och Wilson har alltid haft kul, liksom vi vuxna, men nu visar det sig att även våra småtjejer gillar att leka ihop.)  

Vi går stadsruntur i vackra Uppsala och leker i Pelle Svanslösparken, handlar frukostflingor och grillar.

Vi stiftar nya bekantskaper och odlar gamla, dricker sydafrikanska viner och appear saft.

Vi plockar leksaker både ute och inne, trampar på legobitar och snavar över dockvagnar.

Hallon måste plockas, vi funderar på om vi behöver ta bort röda vinbärsbusken och väntar på att blåbären ska mogna.

Noah blir bjuden på kalas, så presenter väljs, köps och slås in.

Pappa Paul planerar in Padeltimmar, mamma Fia åker in till stan och hänger med go'vänner, Noah leker med kompisar och Lucie, tja hon myser här hemma. 

Det målas naglar, plockas fram dynor efter regn och äts glass.

Vi besöker Laxen, planerar in besök på skolan och ansöker om föräldraledighet.

Örebrobesök planeras, vi ringer till mormor och morfar i tid och otid och Noah inser vid middagsbordet att han saknar Colombia och vännerna där (vilket faktiskt värmer i magen!).

Livet är bra konstigt, men då märks det också att vi verkligen är hemma.

När hemlängtan redan vänts till tillbakalängtan.

Allt detta och lite till.

Inte konstigt att det blir längre och längre mellan inläggen.

Och kanske är det läge att börja avsluta snart. 

Vardagen börjar verkligen ta vid.

Vi planerar att vara hemma tillsammans fram tills 1 oktober. 

Sedan delar vi lika på tiden fram till sommaren, men Paul får ta första passet.

Vår Colombiaresa börjar faktiskt närma sig sitt slut för denna gång.

Nu börjar hemmaresa ta vid.

Det där som kallas livet.

Älskar't.

Fyrhändigt

Blånaglar ;)

Wilson och Noah

Malika och Lucie

Besök på hemmaplan.

Vi har varit hemma en vecka nu.
Och det har varit så skönt, för all familj och vänner har kommit till oss.
Vi har inte behövt åka någonstans.
Och det är precis vad vi känt att vi behövt.
Bara vara hemma.
Få bo in oss, städa undan och strukturera om huset (blev som lite trångt när vi klev innanför dörren med en liten till…)
För Noah att få "leka klart med alla leksaker", som han uttryckte det en dag då han tyckte vi inte alls skulle gå en kvällspromenad i början av veckan.
För Lucie att känna sig trygg.
Och för Paul och mig att hinna fixa allt praktiskt som ska ordnas när man kommer hem från en adoptionsresa.
Det är papper som ska skickas, personnummer som ska ansökas och läkarbesök som ska bokas för ens barn. Men även hälsokontroll för oss andra.
När det så är läkarbrist och sommar, då blir det lite, lite krångligare än om det är mitt under året blev vi varse. Det löser dig, men det tar lite längre tid.
Tur att Samriterhemmet finns, som fick ta hand om allt som ingen annan kunde ta han dom, liksom Svartbäckens BVC...

Mitt i alla praktiska detaljer, har det varit underbart för oss, fantastiskt för Noah och, har vi insett, jätteroligt för Lucie att vi fått lite besök då och då.
Mormor och morfar kom ett par dagar och det var så rörande att se hur vår lilltjej, som tidigare varit så avvisande mot andra än oss, nästan självklart knöt an. Som om det var det mest självklara i världen. Säkert hjälpte det att vi facetimeat ganska så mycket ( det blev nog säkert var tredje-fjärde dag, minst…) och att Noah älskar sin mormor och morfar.
En av kvällarna de var kvar kom Johanna, Jonas och kusinerna. De var på väg hem från Portugal och stannade till för lite kramar, häng och grill. Noah, som längtat efter dem sedan dag ett, satt säkert fem minuter helt still i Johanna knä med huvudet inborrat i Johannas halsgrop och bara njöt av att dom var där.
Vi har haft besök av Jonesarna, som lämnade kvar ett ljuvligt gammalt dockskåp som Lucie lekt med varenda dag sedan dess, av Linda och Astrid, Ylva och så grannarna  i det gröna huset igen. Fast just där springer barnen och vi så mycket att Lucie nog tror att vi har två hus… ;)
Eva och Michel kom förbi på en kaffe och Karin har vi också hängt en stund med.

Och mitt i allt detta landande, sociala återhämtande och praktiskt fixande går Lucie omkring.
Så självklart.
Hon tar för sig av världen och allt omkring henne  på sitt eget lilla sätt. Kommer konstant över till oss, vi självklara, som för att tanka. Men fortsätter sedan ta för sig och utforskar del för del av det hon har omkring sig. Hon tar för sig, hörs och märks. Testar gränser, tar kontakt och vågar prova nytt.
Vilket i sig ju för oss andra i familjen kan ge både höjda stressnivåer och akut hörselnedsättning ;) men det är verkligen bara positivt!
Det är nästan rörande att se vilken framåt tjej som fanns där bakom det tysta skalet.
Det är värmande att se hur hon blommat upp och visat vilken ljuvlig unge hon är, istället för den flickan som levde på barnhemmet.
Hon är inte längre rädd för nya människor, även om hon långt ifrån kastar sig i deras famn. Däremot märks det när hon känner sig trygg med någon och då inte är rädd att vara nära eller få hjälp.

Tack och lov har vi nog världens bästa familj och vänner.
På riktigt. <3
Alla, och nu menar vi verkligen alla, har helt naturligt och respektfullt låtit bli att ta upp henne utan att fråga, låtit henne ta kontakt istället för vice versa och gett Noah just den där första uppmärksamheten som han så väl behöver.

I helgen ska vi försöka bli klara med de där mest praktiska sakerna vi insåg att vi var tvungna att ta tag i.
Mer plats för leksaker och böcker.
Vi har det inte så stort, men man kan anpassa sig och köra compact living! :) Vi har gjort om ett av skåpen i hallen till lekhylla för Lucie. Så nu kommer vi faktiskt få plats.

Och det känns bra, eftersom vi får besök nästa vecka. Våra gamla Kenyavänner fån Götet, som också fått en liten tvåårig tjej under sommaren kommer förbi. Då är det nog läge för lite ordning.
Gissar att det kan bli ett sunt slagfält varje eftermiddag, så då är det ju bra att var sak har sin plats som farmor altid sa.

Det traditionellla fotot på trappen.

Första med Lucie!

Lite återblick i bilder

Jag satt och bläddrade i bilderna från de senaste två månaderna.
Vilka minne som fladdrade förbi.

Dagarna innan vi träffade dig, Lucie och resan till kafferegionen. Glädjen att se lite av Colombia på riktigt.
Fösta mötet. Nervositeten. Beslutsamheten. Glädjen. Allvaret. Den försiktiga lyckan.
De fösta dagarna. Lättnaden av att se en annan flicka bakom allvaret.
Midsommar. Hur roligt det är att göra en midsomarstång av banablad.
Medardo och alla taxiresor. Tack vare honom vågade vi börja prata spanska.
City touren. Insikten av att Cali är stort.
Christi Rey, Zoo, Andoke och Cali city. Alla nya intryck. Alla varma promenader med dig i sele och en hoppande brorsa  mellan oss föräldrar.
Nya vänner. Både de som bodde länge och de som var på genomresa. Och de som jobbade.
Lekplatsen och poolen. Våra tillhåll. Och Noah som lärde sig simma!
Personalen på Stein. De som gav oss en sådan trevlig, oförglömlig och familjär tid.
Fika och kvällsöl. Undrar hur många kakor vi har gått igenom…? Och kvällsöl…?
Besök i fin-Cali hemma hos Rendahls. Tror fortfarande inte helt på att det verkligen fanns kajmaner i sjön, men det var en väldigt rolig dag!
All lek på hotellet. Tittut, kurragömma, hopp i sängar, sjunga sånger.
Läggningar. Att få lägga barn eller mysa med bars storebror när du somnat.
Kaffe på verandan. Socialt häng för stora och små. Spring och lek i trapporna.
Perro! Barnen som flockas kring ljuvliga Lorenzo och Hanna.
Gato! Katterna som gillar att bli klappade… till viss del.
Marknader. Loma de la Cruz, stan och hängmattor.
San Antionio. Promander och gofika.

Och så Bogota. Fantastiska dagar trots att vi kände att vi nu var klara att åka hem. Parque 93, Usaquen, möte med Shanna o familj, Parque Simon Bolivar, date med Malin och Jhoan, Montesserat och vänliga människor på ambassaden.

Ja vi må haft med oss en massa bagage hem, men verkligen ännu mer minnen av människor, platser och upplevelser.

Allt detta, tack vare att vi fått det bästa av allt, vårt lilla oemoståndliga bihang och ljuvliga kompletteringshjärta här i Colombia.

Dig, illa L.

Du som man som storebror bara måste pussa på när du sover.

Du som pratar hål i huvudet på oss, får oss att skratta hejdlöst och känna värme, varm som Calis sol sprida sig i kroppen.
Du som inte alls blev en Freya utan redan var en Luciana.
Vår Lucie.

Jag hade kunnat lägga ut hundra bilder på dig, men det får bli dessa…

 

¨

Andra minnen som poppade upp, var alla personer vi dagligen mötte, pratade med och fick hjälp av. Alla de som jobbade på Stein. En av dagarna dag tog jag kameran med mig jag och tog kort på dem allihop. Väl här hemma har en del namn redan lyckats ramlat ur minnet, dock har inte deras ansikten gjort det, och hur de såg ut när de log. Den dagen vi åker tillbaka hoppas vi få återse några av dom.

Våra hjälpsamma vaktmästare

Nattvakten och den vaktmästare som tog över efter Fernando, som gick på semester.

Våra fina receptionsflickor (till höger Natalia)

Vår närmaste städerska till höger, Livia och hennes glada kollega med det långa vackra håret till vänster

Goa "Landry?", som imponerade på oss med engelska ord och uttryck.

En annan av våra vänliga och pratglada städerskor 

tillsammans med Adeile, Don Enriques fru och Lauras syster.

Mamma Fia tillsammans med tjejerna i matsalen, Laura och LuzMarie.

Dessa två tjejer träffade vi flera gånger per dag, och de vi kanske saknar mest.

Vackre alltiallo Gonzales och ljuvliga Maria i köket

Don Enrique och hans dotter Karolina

Många minnen poppar upp i stunden, men just nu ör det mest detta tt landa hemma och börja vår nya vardag som tar upp våra sinnen. Men vis av erfarenheten vet vi ju att om ett tag, om ett par månader, kommer minnena dyka upp igen en efter en och när man minst anar det.

Och det ger en, oftast bara varm men även ibland förvånande stark tillbakalängtan.

Vi har ju varit med förr… ;)