Att få landa

Det tar ett par dagar, det där med att landa.
Att få känna sig hemma igen, och inte känna det som om allt är på låtsas.
Sluta känna den där tomheten som alltid infinner sig efter en lång resa.
Denna gång gick det på en dag, att landa rent psykiskt.
Det fysiska tog längre tid.
T ex det där med tidsomställningen.
Vad vi blev full i skratta när vi vaknade 13.45 där på fredagsmorgonen…
Där försvann liksom den dagen, med alla tidsbokningar som vi tänkt passa på att göra så vi fick tid veckan därpå.
Men å andra sidan fick vi en väldigt skön helg.
Vi har tvättat och plockat, klippt gräs och ränsat ogräs.
Vi har försökt lära Lucie förstå att hallon är sommarens höjdpunkt, vilket gått sådär… Hon har spottat ut sådär ca 10 stycken.
Vi har insett att vår dotter kanske inte har lika stor koll på kroppen och sina motoriska skills som sin bror. Hon for på huvudet från trehjulingen redan första eftermiddagen och har numera en snygg fläskläpp. Lilla tuffingen, hon lär bli luttrad…!
Vi har lagat egen mat för första gången på 2 månader. Den grillade middagen var den godaste på riktigt, riktigt länge!
Vi har hängt med grannarna Andersson, badat i poolen och fikat.
Vi har haft besök av Ullis, Vera och Elis- äntligen enligt Noah.
Vi hade Gunilla på kvällsfika, med en Lucie som bubblade värre än vanligt. Gissar att hon pratade om hur mycket hon lekt med Vera i studsmattan tidigare.
Vi har tvättat den sista tvätten (allvarligt, hur mycket kläder hade vi egentligen med oss!?) och varit och handlat.
Vi har kollat på sommarlovsmorgon! Kan bli så att vi måste kolla in alla tidigare avsnitt imorgon bitti…
Vi har fått en gungställning! Lite sliten, ganska grön, men så skön! Och barnen älskar den!
Och i morgon hoppas vi mormor och morfar kommer.

Så vi har börjat landa på alla sätt.

Hemma

Vi är hemma!
Hemma med välkända dofter som kvällsluft, hemmatvättade lakan och sommarregn.
Hemma i egna sängarna, bland de efterlängtade leksakerna och trädgården.
Hemma, till kvällspromenader,  egna köket och dricka vatten direkt ur kranen.
Så himla skönt!

Efter en visserligen lång men förvånansvärt smidig hemresa, landade vi slutligen på Arlanda igår kväll 21.55.
Då hade vi sovit gott säkert 6 av de 10 timmarna i luften mellan Bogota och Frankfurt.
Eller i alla fall slumrat gott.
Har man en dotter som rör sig mycket i sömnen i vanliga fall och nu halvlåg, uppallad med kuddar i en flygstol, då sover man i intervaller. Två gånger var hon på väg ut, nervägen, genom bältet och ner på golvet. Men sov gjorde hon!
Liksom Noah som sov som en klubbad!
På Frankfurts flygplats hade vi nästan 5 timmar att slå ihjäl, men det gick också smidigt. Vi gick lite, fikande lite, handlade lite och satt och pratade.
Och sedan var det ju bara 2 timmar hem. Då somnade Noah så hårt att han inte gick att få liv i när det var dags för mat.
Säkert lättnaden över att han skulle vara hemma snart.
Som han hade längtat efter denna dag!
Och när vi äntligen var på väg ner upptäckte dessutom Noah att han hade en lös tand! Det var i stunden nästan lika stort som att vi snart skulle landa efter 2 månader i Colombia.
Fatta, första tanden…!

Med stora ögon tittade Lucie på Gunilla som kom och mötte oss, Gunilla som hon sett så många gånger på FaceTime men som nu måste verka mycket större än på den lilla Iphoneskärmen. Den lilla kaninen hon fick har hon hållit ett stadigt tag om idag. Får kanske döpa den till Arlanda?
Noah fick, till sin otroliga lycka, en liten bok att sätta Pokemonkort i och ett packe med kort i som välkomstpresent av Gunilla. Precis en sådan som Alve hade och som Noah önskat sig nu när vi kom hem!
Det var så otroligt skönt att bli mött av någon jag känt sedan... alltid.
Gunilla, min faster, som hållit i mig när jag var nyfödd, spenderat varenda sommar med mig och min syster, bott i samma stad som mig och Paul sedan 20 år och numera hämtar Noah på förskolan varje tisdag.
Det var så skönt med lite vanligt, känt och lugnt efter dessa två månader med nya möten, nya intryck och nya saker att lära sig. Hur härligt det i sig ändå är.
Men nu var det så oerhört skönt att komma hem.
Så tack, Gunilla för att du kom och mötte oss.
Vår bästa granne Johnny mötte oss ute på parkeringen, med stora bilen, och vi fördelade all packningen i den och Gunillas.
Sedan var det äntligen dags för hemfärd.
Mot vårt hus.
Mot riktiga hemma.

Vi hade varit lite oroliga att Lucie skulle vägra bilstolen. Hon, som helst av allt stått upp när vi åkt taxi.
Men kanske var det chocken eller bara att det var skönt, men hon satt lugnt i den nästan ända fram tills avfarten till Gamla Uppsala.

Och som om hon alltid vetat att det var här hon skulle bo, tultade hon in genom dörren på Tors väg och började leka med leksakerna i vardagsrummet och Noahs. Som om hon visste att detta var hemma.
Hon, som vi fick fått information om att hon hade svårt med förändringar.
Hon, som alltid varit lite försiktig på nya ställen.
Hon, som  hade varit så allvarlig första dagarna efter att vi träffats.
Nu satt hon i ett för henne nytt hus, med nya saker och betedde sig som om det var den mest naturliga sak i världen.
Då och då hördes ett
-Luciana!
eller
-Doah!
då hon pekade på bilder på henne själv eller Noah på väggen eller kylskåpet.
Eller så bubblade hon på sitt eget, oförståeliga men väldigt mysiga Luciana-språk. (Det är varken spanska eller svenska)
Annars hade hon fullt upp med att plocka bland leksaksmaten vid leksaksspisen och Noahs flygplan.

Det blev ganska så sent innan vi kom isäng.
Vi fikade lite, vi plockade lite, Noah lekte med nästan alla sina saker...
Att landa hemma efter en lång resa tar ju sin tid.
Men vi känner dessutom av Colombiatiden rejält.
Vi kom i säng först runt 2-3 på natten och vaknade, hela familjen, först 13.40 dagen därpå.
Och ikväll har vi två barn som är smått omöjliga att få att somna.
Vi inser att vi kommer att få ta ett par jobbiga kvällar innan vi är på banan igen…

Men det kan vi ta.
Vi hade en otroligt skön eftermiddag.
Vi tvättade (väldigt nödvändigt), tog en tur till Gränby, åt middag och handlade lite kläder till Lucie och Noah (också väldigt nödvändigt eftersom allt nu ligger i tvätten) och tog sedan en lång kvällspromenad i Gamlis (inte nödvändigt alls men himla trevligt) och lyckades träffa två par trevliga grannfamiljer. Det kändes verkligen att vi var hemma där vi stod och pratade i skymningen, om just sådant vi pratar om i Sverige med våra grannar.
På svenska.
Om hur vår resa varit, om vi ville ta över en gungställning efter familjen Svedts barn (ja, tack), om man badar mycket i sin pool, vad man gör med lösa tänder, hur ena familjens återresa till Sydafrika varit (då de träffade vänner till oss!), om vilka lärare det är som ska ta förskoleklasserna och om hur länge man bor hemma som äldste son om man kommit in på universitetet.
Vi njöt lite.
Dels för att grannarna är trevliga, men också för att vi har saknat det.
Det lättsamma, självklara.
Att förstå allt.

Nu har vi ett par dagar då vi ska vända klockan och få ordning på sovrutiner.
Vi ska träffa familj och vänner och bocka av checklistan från Adoptionscentrum; Hälsokontroll på Samariterhemmet och BVC-koll på BVC, personnummer
på Skatteverket och nytt pass hos Polisen,

Bloggen får hänga med ett litet tag till, även om vi nu är hemma från vårt andra mest fantastiska äventyr.
För hemma är vi nu.
Men det är ju också nu vårt liv med Lucie börjar på riktigt.
I Cali hade vi tid att bli familj, och vi känner att vi landat i just det.
Nu är det tid att jobba in rutiner och få tid till möten med familj och vänner.

För nu är vi hemma!

Behövligt tvag efter resan blev till skoj och bus i badkaret hemma på Tors väg idag

Sista dagarna

De senaste dagarna har vi tagit det ganska lugn, jämför med de dagar då vi dragit iväg på heldagsutflykter.
Vi har softat en hel del på hotellet, tränat lite, lyckats äta yoghurt och banan med kniv och gaffel, passat på att ha lite migrän och magkör, träffat Malin och Jhoan i lekparken vid Parque de Contry, gått igenom Unicentro och ätit crêpes på Crepes and Waffles, haft en mamma-Noah lekstund i Parque 93 med fika på Donkin Donughts och idag har vi varit upp till Monteserate!

Monteserate, ja vilken plats!
Vi förstod, när vi stod på toppen av berget och blickade ut över hela Bogota, varför alla sagt att vi absolut inte fick missa detta!
Linbanan upp var maffig i sig, brant uppför steg den och för varje meter uppdagades mer och mer av 10 -miljonersstaden Bogota.
Att sedan komma ut på toppen av berget, till kyrkan och de små husen och se den vidunderliga utsikten, som i och för sig hade varit ännu maffigare om vädret varit bättre, men ändå… Framför oss kunde vi se hela Bogota breda ut sig ända fram till bergen på motsatta sidan. Bakom om böljade gröna berg så långt ögat kunde se. Det var så vackert och man kände sig så liten.
Och det var så långt ner…!
Ja, nu var det som sagt stundtals både regnigt och dimmigt, men det var i sig väldigt maffigt att se molnen vandra över bergen bakom oss.
Det var kallt och blåsigt, mycket kallar och blåsigare än vi någonsin känt av någonstans i Colombia och vi hade på oss alla kläder vi hade.
Vi passade på att ta en liten snacklunch, fantastisk god korv (Salsichia) och potatis, på ett av matställena inne på marknaden. Men sedan blev barnens händer så kalla att vi tog linbanan ner igen.
Men så väl värt besöket!

Nu har vi bara morgondagen kvar i Bogota.

Klockan 17 går taxin till flygplasten, och sen är det inte många timmar kvar innan vi sitter på planet hem. 

Och dagen efter är vi hemma i Sverige igen.

Vi längtar efter er därhemma.

Jättemycket.

Hur mycket vi än har lärt oss älska Colombia,

så är Sverige ändå hemma.

För där finns ni!

<3 

Parque Bolivar

-Oj vad stort! var vår första tanke när vi kom in i parken.
Visserligen hade vi fått höra att det fanns både lekparker och en sjö att åka båt i, men hade ändå inte insett storheten. Bara att gå runt sjön tog oss dryga fyra timmar! Visserligen med många trevliga avbrott, men ändå.
Vi hade ju kunna välja att bara hänga på ena sidan av sjön, men lekparken som var närmast vår ingång var stängd, så vi bestämde oss för att satsa på den andra som låg i andra änden av sjön.

Så vi gick lite, stannade till och spelade fotboll, gick lite, stannade och testade lite street food, gick lite till, stannade och gungade lite på en av de otaliga gungorna utmed sjön, gick lite till, köpte glass, gick lite till, kollade in fiskarna i sjön, gick lite till...
Ja, så här höll vi på tills vi kom fram till lekplatsen på anda sidan sjön.
Där, vid lekplatsen, blev vi en bra stund.
Och åt perro calientes. ;)
Vädret var ömsom sol, ömsom regn så det där med att trampa runt i sjön som vi hade tänkt oss, hoppade vi över. Det blir så blött när man sitter i en båt och det regnar…!

På vägen tillbaka insåg vi att alla som hade spelat fotboll överallt före lunch, allt ifrån familjer och glada amatörer till gamla avdankade fotbollsproffs, hade nu bytts ut mot familjer som satt överallt och åt mat eller myste (vissa par myste betydligt mer än andra…!).

Vi hade i början gått förbi stånd som sålde mat, som hamburgesa, varmkorv, soppa, lunchtallrik med potatis med salt på, kyckling, korv och empenadas, glassförsäljare med glasslådan dragandes efter sig och stånd som sålde bollar, såpbubblor och andra leksaker.
Allt eftersom dagen gick kom det andra försäljare, t ex de som sålde kanderade äpplen, armband och sockervadd och utmed promenadstråket gick vi förbi en som lät folk, mot betalning, skjuta med ett paint ballgevär på tre flaskor. Vi skrattade gott åt frånvaron av säkerhetsföreskrifterna som skulle ha varit där om det hade varit i Sverige.
Vi såg även personer som kommit på att folk gladeligen betalade pengar på att skjuta ner tre plastburkar med en fotboll och de som klätt ut sig till Disneyfigurer och tog en peng för att bli fotade med barn.
Snacka om entreprenörskap!

Och vi såg mer hundar än vi sett under hela vår Colombiavistelse!!
Himmel, vad med hundar!
Stora polarhundar och schäfrar, beaglar och bichon friseer, boston terrier och pitbullterrier, chiuauor och en groteskt stor New Foundlandshund.
Överallt var dom!
Vissa lösa med sjal knutet runt halsen, vissa i små hundutstyrslar, vissa i band och till och med en och annan med munkavle.
Men ingen, ingen hund kom upp och hälsade, hoppade och nosade utan att ägaren var med.
De bara sprang glatt omkring, hälsade på varann eller gick väluppfostrat förbi.
Hade man haft hundskräck här, vore det bästa träningen någonsin!
Nu är det ingen i vår familj som har det, så vi tyckte bara det var mysigt.

På vägen hem kunde vi plötsligt inte hitta Noah.
Det tog en liten stund innan vi såg honom ute på ena av de stor gräsplättarna utmed sjöpromenaden.
Han sprang, lyckligt och helt i sin egen värld, jagandes de enorma såpbubblorna som folk stod och blåste utmed sjön. Säkert 2-3 minuter tog det innan han kom tillbaks till verkligheten och insåg att han inte visste var vi andra var. Tur nog hade vi koll, så snart var han tillbaka hos oss.
Lycklig.
-Såg du, mamma, vad stora de var!

Det var så värt besöket.
Ända sedan vi fick Lucies pass i handen, har vi känt att vi står och trampar vatten lite.
Vi bara väntar på att få åka hem.
Vi är så klara med allt vi har kommit för att göra, att vi hade kunnat åka hem redan i lördags om det funnits möjlighet.
Bogota är en fantastisk stad, det har inget med det att göra.
Det är bara vi som är klara.
Så att ha något att göra varje dag blir oerhört viktigt.
Något som gör att vi kan skingra tankarna lite, som gör att vi kan passa på att ha kul tillsammans och som helst inte tär alltför mycket på reskassan.
Så besöken till Usaquen, La Candelaria och Park Bolivar har varit perfekta!
Liksom träffen med Shanna, Edgar och liten D.

Nu har vi två dagar till att göra något på, innan det är dags att fara hem.
På tisdag ska vi träffa fam Ritt- Haug och kolla in Montesserat, och förhoppningsvis träffa Alves familjs som också är på väg hem.
Men vad vi gör imorgon får vi allt googla lite på.

Du och din bror

Du och din bror har något som jag inte trodde jag skulle se på många månader.
Ni har ett band.
Ett sånt där osynligt.
Men det finns där redan.
Ikväll blev jag så medveten om det.

Ända sedan du kom till oss, har Noah fått jobba på det där med att måste dela det han hittills hade haft för sig själv. Det har stundtals varit jättejobbigt och kantats med både bråk, skrik och vredesutbrott.
Han har gett dig tjuvnyp, varit galet noga med att alltid ha minst halva av allt och att du inte får ta hans saker ( men gärna lekt med dina).

Men du vet också vad du vill. Mycket envis, mycket nyfiken, många egna idéer.
Och du kan retas med din bror redan nu genom att ta hans favoritsaker och vägra släppa.
Eller sätta dig i mitt knä på pin tji.
Eller illskrika för att du inte vill ta av dig skorna inomhus, och Noah vill hjälpa dig.
Och du vill ha allt som han har, och göra allt som hann gör.

Men det är ju just det.
Vi ser hur du ser upp till din bror.
Hur glad du blir när han kommer.
Att du letar efter honom när han inte är där.
Hur du härmar.
Både i ord och handling.
Hur du alltid vill vara där han är.
Göra det han gör.

Och vi börjar se hur Noah, dag för dag, taggar ner.
Vi ser hur han tittar på dig med kärlek och glitter i ögonen, hur han börjar närma sig dig i leken och i buset och hur han skrattar sitt kluckande skratt för att han tycker du är så gränslöst rolig!
Vi har märkt hur viktigt det är för er båda att säga hejdå till varann och pussa godnatt.
Vi ser hur ni leker, tillsammans, hoppar bland kuddar och täcken och leker tafatt så du skriker ( och det är galet högt!)
Och vi har märkt att ni gangar upp er mot pappa och mig ibland...! ;)

Och så ikväll såg vi Noah gå fram till dig när du somnat.
Han tittade på dig och sen gav han dig en puss på kinden.
Bara sådär.

I vårt hotellrum här i Bogota har din säng stått ca en meter ifrån Noahs.
Idag bad han att den skulle stå intill hans.
Och han ville att vi skulle lägga ner dig ( du hade somnat på vår säng) redan innan vi läste saga för honom.
Vi läste sagan "En ny liten person" och han hittade många likheter med de två syskonen i boken och dig och han. På ett harmoniskt sätt.
Och han somnade gott, bara en armslängd ifrån dig.

Idag såg vi det.
Det där syskonbandet.
Ni har det.
Det osynliga.
Det som inte har med blod att göra, utan med kärlek.
Det kommer fortfarande vara svartsjukedramor hos oss, vredesutbrott och illskrik.
Ofta..! Det vet vi ju.
Men det kommer också finnas syskonkärlek.
För vi har vi sett det med egna ögon.
Ni är syskon.

❤️

Gamla Stan

Idag kom det första regnet sedan vi kom hit!
Vi har verkligen bara haft idel solsken, så vi började fundera på vad som hänt.
Men så idag var det "hederligt" Bogotaväder och ordningen var återställd; det var fint på förmiddagen och regn på eftermiddagen.

När vi i går kväll satt och funderade på var vi skulle åka idag, föll valet på la Candelaria (gamla stan) som Shanna och Egdar tipsat om. Taxin tog vägen upp mot bergen och en vidunderlig utsikt, förbi kabinbanan som tar en upp till den vita kyrkan Montesserat och en ännu mer vidunderlig utsikt, och bort till La Candelaria.

Här var det lite som i Norrköping, "vi gick gate upp och gate ner och glodde och glane i fönstren".
Vi gjorde verkligen det.
Eller, ja i alla fall delvis.
Gata upp och gata ner gick vi i alla fall, på ljuvliga små kullerstensgator och smala stengator. Husen var   mestadels gamla tvåvåningshus i sten med vackra trädetaljer, vissa hus i klara, vackra färger som rosa, gult och grönt och andra i mer dova färger som beige-gult och brunt. Vid ett tillfälle "glodde och glanade" vi allt lite. Det var huset till en som sedan blev Colombias tredje president (tror vi att det stod på plaketten utanför i alla fall), som nu var öppet för besökare. Vi smygtittade lite genom den öppna grinden innan vi gick vidare.

Den här stadsdelen kryper liksom uppför berget och backarna var bra branta på sina ställen.
Ändå verkade inte det bry taxichaufförerna vidare, för flera av dom susade nerför backarna som om de trodde de hade ängalvakten i baksätet. Tack o lov var de inte så många. Vi höll oss för säkerhets skulle på de smala trottoarerna som fanns på alla gator.

Det är ganska häftigt att se hur alla liknande affärer håller till på samma ställe.
Vi hamnade på en gata där alla militär- och outdooraffärer låg. Intressant att se sovsäckar blandas med skjutvapen och kamoflagekläder.
Vi kom ner till det lite mer moderna high street och där fanns klädbutikerna med dj's på rad, liksom de flertalet skrädderier med symaskiner och alla musikaffärerna med gitarrer, förstärkare och dunkadunka.
Försäljningen av hantverk, smycket och konst höll till mestadels på en lång gata som sträckte sig ända uppifrån den övre delen av staden ner till high street och shoppingcentret.

Här var det skor…!

Men fyra saker fanns överallt!
Restauranger, cafeer, kyrkor och museer!
Och det verkligen vimlar av museer här! Allt från konst och arkitektur till arkeologi och historia.
Det som lät mest intressant var Museo de Oro (Guld museet), som tar upp Colombias historia, och därmed Lucies rötter. Idag var det inte läge att gå in, men har vi tur kanske vi hinner dit på tisdag när vi ska träffa fam Ritt-Haug och åka till Monesserat.

Swedish fika

Detalj på universisitetskyrkans ena dörrgavel

Nära Museo de Oro låg den stora plazan, fullkomligt tjockt av duvor och försäljning av popcorn som man kunde mata duvona med från handen. Vi valde, som ni kanske gissar, att inte äta vår medtagna lunch just där, även om det var svårt att hitta bra sittplatser i övrigt. Vi hittade tur nog en liten gård framför Museo de Arte del Banco, långt bort från alla duvor.

Det var en trevlig dagstur, och tur med vädret också eftersom regndropparna började just när vi satte oss i taxin hem!

Imorgon gör vi Park Bolivar om ingen ändrar planen.

Ännu en fullspäckad dag!

Jag fattar nästan inte att vi kan ha så mycket att göra, vi som kom hit och funderade på hur vi skulle få dagarna att gå. En hel vecka i Bogota…!

Nu har vi varit här i drygt tre dagar och inte en enda har vi haft tråkigt.

Vi softade och tog lite sovmorgon idag, eftersom vi bara tänkte ta en tur till Park Bolivar på förmiddagen. Lite lek och lite lunch ett par timmar.

Sedan hade vi, tro det eller ej, en lekdate med Shanna och Edgard, som bor här i Bogota.

Lite softande efter frukost

Just när vi skulle gå ut genom dörren kom ett mail från ambassaden att Lucis samordningsnummer var klart redan idag så ville vi kunde vi komma direkt och få pass klart idag!

Super!

Park Bolivar kunde vänta!

Så snabbt kontakt med William som kom och hämtade oss, och så drog vi iväg till ambassaden.

Här mötte vi igen den trevliga tjej som tagit emot vår ansökan i onsdags. 

Just när vi skulle börja med passet insåg hon lite generat att hon nog varit lite snabb med mailet, för tydligen hade inte numret hunnits registreras på Skatteverket. Det betydde att vi bara kunde fixa passet manuellt men då behövdes det passkort. Hade vi det..? Nehej? Men ingen fara, det fanns ett ställe ner på gatan...

Tja, om det var allt som behövdes för att få det klart och slippa åka dit igen…? 

Så gärna!

Så vi gick ner ett kvarter från ambassaden och där fixade de snabbt och smidigt fina små passkort på Luci. På 10 minuter satt vi återigen uppe på Svenska ambassaden och hade straxt Lucis provisoriska pass i handen.

Kändes nästan lite stort.

Det var det sista.

Nu är vi klara med processen i Colombia.

Ingen mer väntan på sentencia eller stämplar.

Inga mer ombokningar eller nyinköpta biljetter.

Ingen mer besök på Svenska Ambassaden, ICBF eller registro civil.

Luci är vår lilla tjej, utan och innan och snart är hon på väg hem till Sverige med oss.

Och vi som familj på fyra.

Och lite tomt känns det.

För ni har vi snart gjort klart vår underbara Colombiaresa.

Vi har bara knappt fem dagar kvar i Bogota.

Vi flyger hem den 26 juli och landar på Arlanda den 27 juli.

Med i bagaget har vi alla minnen, tack o lov, men det är alltid lite sorgligt att lämna allt det här vi just lärt känna.

Under eftermiddagen har vi gjort en ny, trevlig bekantskap. (Tack Facebook! ;)) 

I en av adoptionsgrupperna vi är med i har jag fått kontakt med en svensk tjej som heter Shanna. Hon bor i Bogota tillsammans med sin sambo Edgar och de har just fått sin lille D. 

Nu när vi skulle stanna till i Bogota tyckte vi det vore kul att ses, så vi hade bokat att träffas idag på eftermiddagen.

Och vad trevligt det var!

Vi sågs i Park 93, som vi har nära oss, där barnen kunde leka av sig lite eftermiddagseneri (även om lille D måste tyckt de större var lite intensiva för han somnade gott), tog en fika på Crepes and Waffles och avslutade med lite mer lek (med en mer vaken, och otroligt söt, liten D).

Våra små dureacellkaniner (sorry Cina, men ni har fått konkurrens…!) höll igång rejält, så vi hoppas inte det har avskräckt det här med att skaffa syskon… ;) 

Men tack för en väldigt trevlig eftermiddag, Shanna, Edgar och liten D!

Playdate med Shanna, Edgar och liten D

Full fart i gungan!

Bra med stark pappa när energin tar slut

På vägen hem passade vi på att äta kvällsmat på en av de mysiga små restaurangerna vid parken. Noah har bett om pizza ända sedan första kvällen, så till slut fick vi ge in.

Och det var faktiskt väldigt gott…!

Att sen strosa hem bland allt fredagsfolk, med allt ljus från restauranger och kvällsöppna affärer och salonger som lyser upp mörkret som just lagt sig, mätta och nöjda med dagen och vetskapen om att vi nu bara kan njuta av Bogota tills vi ska hem...

Ja, då kändes det bra i magen.