Jaha, så var vi i Bogota...

En knapp timme tog det, att flyga från Cali till Bogota.
Från ca 1000möh till 2400möh.
Från hotell med trädgård, pool och veranda till hotell med rum. Inomhus.
Från tropiskt värme till svensk sommar.
Från shorts till långbyxor.
Och för första gången en kofta...
Att det kan bli så stor skillnad så snabbt!

Lite skillnad att efter detta…

…och detta…

…vakna upp till dessa molntunga skyar (det är bergen som inte syns)

Resan gick bra, men vi saknade Cali redan på flygplatsen i Bogota.
Inte det att vi tyckte illa som att komma till Bogota, det kändes bara lite tomt på något sätt.
Vi lämnad allt som var känt, och återigen skulle vi försöka lära oss hitta, känna igen och bo in oss.
Men bara en vecka.

Fullastade dessutom.
Vid ombokingen, dagen innan avfärd, visade det sig att vi var tvungna att köpa nya biljetter Cali- Bogota. Det var inte så farligt i pris, men däremot fick vi plötsligt bara ta med oss 1x23 kg. Vi hade ju haft 2x23 kg på biljetten vi köpt, båda vägar och hade alltså redan innan mer än 1x23 kg…
Så vi fick tänka om lite snabbt.
Det blev till att köpa två nya kabinväskor (tack o lov att det finns billigt på stan) och packade om lite, så till slut hade vi bara två extra väskor att checka in. Och det var överkomligt.

Ofta blir det så stressigt kring av- och flygfärder, men för en gångs skulle flöt allt på jättefin.
Enrique skjutsade oss efter att vi sagt (ett aningen tårfyllt) hejdå till alla på hotellet.
Väl på flygplatsen i Cali, kom vi precis före alla andra och var incheckade efter bara 20 minuter, inkluderat vårar extra bagage.
Barnen var pigga och glada, kanske lite stojiga, men hellre det än griniga!
Vi hade precis fikat klart i lugn och ro när de ropade ut att vi skulle boarda.
Flygresan var lite skumpig i början. Pappa Paul, Noah och Luci tyckte det var jättekul och kiknade av skratt av luftgroparna.
Jag, mamma Fia kan inte säga att jag älskade det lika mycket.
Men annars gick resan bra, och väl i Bogota möttes vi av trevliga senor William Lopez, som visade sig kunna riktigt bra engelska!
Nu, efter ett dygn här,  har vi insett att i storstaden Bogota pratar var och varannan riktigt bra engelska. I stort sett ingen Caliano pratade ju mer än knapphändig engelska (förutom Enrique, hans dotter Karolina och vår tolk Maria Helena) så vi har helt slutat fråga och försöker istället ihärdigt på vår knapphändiga colombiano. Många roliga samtal har det blivit och det är värmande att märka att de verkligen vill att vi ska bli förstådda.
Till vår förvåning är de här lika vänliga, men många försöker inte ens förstå utan frågar direkt om vi kan prata engelska istället ;)

Vi bor på Sercotel Richmond Suite Hotel.
Det såg finare ut på hemsidan än i verkligheten.
Fint och fräsht nere i lobbyn och vid frukosten, men lite mer basic i rummet. Skönt med två (sköna) sängar och ett litet kök, men det skulle suttit med lite ny finish på trädetaljerna. Rummet vi fick när vi kom var ganska stort och fint, men i badrummet var det inkaklade badkaret allt annat än fräscht.  Kändes nästan lite sunkigt.
Så vi bad om att få byta rum och det var inga problem.
Nu har vi ett likadant rum men med ett betydligt fräschare badrum.
Så nu känns det bra.
Måste också säga att personalen är otroligt tillmötesgående och verkligen försöker fixa.
Så de väger upp.
Och nu när vi dessutom har hunnit se oss omkring lite och insett att vi bor i värsta restaurangområdet känns det ännu lite bättre.

Idag var vi uppe tidigt. William hämtade oss vid 8.30 och tog oss till ICBF's huvudkontor där vi fick vårt Hague-intyg.
Som vanligt frågade Noah vad vi skulle göra på det här stället. Även om vi ofta berättade både dagen innan och till frukosten vad vi ska göra, kan det inte vara lätt att hålla reda på alla konstiga papper och händelser. När Paul sa att det heter Hague-intyget och det är ett väldigt viktigt papper, försökte Noah förstå:
- Aha, så där viktigt så Luci inte får rita på det?
- Precis…!
Femåringar fattar allt.

Efter det, for vi vidare till Svenska Ambassaden för ansökan om samordningsnummer inför det tillfälliga pass Luci får om ett par dagar och som hon ska ha för hemresan. Dyrt som skrutt, men ju ett härligt måste och skönt att det är gjort.

Som alltid, var det kul att få åka runt i Bogota, höra William berätta och hinna se lite hur stan ser ut. I öst (oriente) tornar de gröna bergen upp sig, medan man i väst (occidente) däremot ser stad nästan så långt ögna når. Längst bort ser man några små gröna kullar, det är allt.
Vi åkte igenom lite fattigare områden där gardiner hängde på sniskan i fönstren på de slitna husen och graffittin växte sig vackert men nästan uppkäftigt, uppå murväggar. Vi åkte genom norra delen där flera olika sorters parker utgör Bogotas lungor med Park Bolivar, Park Salitre och Park Jardin som exempel. Och vi for förbi både gamla vackra koloniala hus och nya påkostande höghus och hotell i den gamla delen av Bogota, där man på folket, restaurangerna och cafeerna kunde se att här var det allt ett finare område.

Väl hemma hann vi med en lunch vid parken med alla restauranger, Park 93 och lite lek i den finfina lekparken utanför.

Lattepappa

Lattemamma med glad dotter…

…och mindre glad.

Sandy man

Solen sken så varmt att vi undrade om Caliborna drivit med oss, svetten rann ända ner i strumporna!
Så fortsätter det så här får vi plocka fram shortsen och bikinin igen!
Fast nu regnar det visst.
Ja, vi får väl se vad vi gör imorgon och vilka kläder vi sätter på oss.