Väntan har börjat.

Vi hade, efter lite utopiska förhoppningar, trott vi skulle kunna få vår sentencia redan denna vecka, men som så ofta i denna adoptionssväng blev det inte riktigt som vi hoppats.
Vi får snällt vänta tills mitten av nästa vecka.
Hoppas vi.
Och samtidigt vet vi ju att det blir som det blir, så det är bara att gilla läget och göra något kul av tiden.
Så  kanske tar vi ytterligare en tur till Zoo här i Cali (redan ett favoritställe)
Kanske drar vi till ett vattenland (vi har ju två blötdjur i familjen som skulle älska det)
Eller tar vi kanske och planerar in en tur upp till kusten veckan vi ändå måste hänga i Bogota när det nu blir av (lättare att flyga upp därifrån än härifrån).

Maria Helena, vår översättare och allmänna colombianska hjälpreda här nere, bjöd hem oss idag till sig idag på eftermiddagen. Och eftersom vi nu hade en hel del tid att slå ihjäl, tyckte vi det var en trevlig eftermiddagsaktivitet,
Som så ofta hängde vi vid poolen i förmiddags tillsammans med Alve och hans familj…






















…men efter lunch fick jag ta en snabbtur till vår supermercado för att hitta en liten "gå-bort-present". Malin och jag var tvungen att fråga tjejerna i receptionen lite fint vad man tar med sig när man går hem till folk i Colomiba. Skulle ju känts lite dumt att göra fel. Men blommor, kakor och choklad brukade funka. Och vin. Men hade faktiskt igen aning om vin skulle gå hem, så tog de t säkra före det osäkra.
Det hade ju varit bra, just detta tillfälle om vi ändå hade tagit med oss några små presenter från Sverige.
Det står på AC's hemsida, där all annan information för oss finns samlat,  att det kan vara smart att ta med sig någon eller några små presenter att ge till diverse personer. Vi gjorde det i Kenya, men det var så svårt att veta till vilka man skulle ge och det kändes dessutom lite futtigt att komma med en liten tändsticksask med älgar på eller en liten nyckelringsälg (vilket vi hade med oss…) t ex till de som hade tagit hand om vår son hela hans först liv, att vi denna gång valde att inte ta med oss något.
Men idag hade det suttit perfekt, ju!
Så vi gjorde näst bästa.
Köpte Danish coockis på supermercado.

Att komma hem till Maria Helena var mysigt. Hon bodde i ett ganska "fint" området, Calimått mätt, ca 15 minuter från oss. Huset var ett vitt tvåvånings radhus, med en liten plattbelagd trädgård på framsidan och utmed ena husgaveln och ett vitt järnstaket runtom. Själva "trädgården" utmed gaveln var kanske inte så mysig eftersom den mest bestod av ett par blommor och en stor buske med en massa spindlar i.
Men framsidan var perfekt till att spela min-fotboll för Noah och Alve.
Huset låg vid en återvändsgränd, med bara en gångväg utanför grinden, så det var väldigt lugn. Vi som ännu inte kunnat vänja oss vid allt ljud i stan, särskilt nattetid, njöt av tystnaden.

Spindel i nät till vänster i bild. Vi vet, den ser inte stor ut. 

Men den den var 6-7 cm i diameter! Och han var inte den största. Eller den enda...

Efter hälsning på hunden Milo och syster Olga som kom in en stund och en liten rundtur på bottenvåningen (ett vardagsrum med 3 soffor, en matsal med tunga trästolar och ett stort tungt vitrinskåp, ett avlångt, ganska opraktiskt kök med ljuvliga 70-talsinspirerade kakelplattor och en enormt "tvättstuga" under bar himmel) blev vi bjudna till bords. Här bjöd hon på enormt god mango ceviche, nyfriterad arepa (bröd), nypressad mangojuice och ananas/kanel-vatten (smakar som is-te!).
Allt var gott, men den där cevichen gick inte av för hackor…! Det var det nog den godaste jag ätit! Och jag som inte ens tycker om koriander!

Mamma Fia, Lucie, Maria Helena, Noah, Alve, Malin, lilla J och Bengt. Fotograf: Pappa Paul.

När sedan vår små började tröttna på att sitta stilla, och för att slippa trafikkaoset kring 17.30-tiden, satte vi oss i varsin taxi vid 17-tiden.
Nog för att taxibilarna kör lite snabbt ibland, men dessa två tror vi faktiskt tävlade om vem som skulle komma först. Uj, uj, uj, vad det gick! Vår chaufför riktigt trampade gasen i botten! Rendahl's chaufför hade börjat sucka när vi kom iväg i en snabbare fil, och vår grymtade när vi fastnade lite bakom en parkerad bil. Andra taxin vann slutligen med ca 50 meter.
Undrar om de hade slagit vad?
Eller om de var brorsor?
Eller så var det bara för att det var roligt.
Eller så hade deras dag kanske bara inte riktigt blivit som dom tänkt sig, så de bestämde sig för att göra något kul. ;)
Våra småkillar älskade det i alla fall!