Framme!

Igår kväll, straxt efter 23 colombiansk tid, kom vi fram till Hotel Stein efter 24 timmars resa. Då var vi så trötta att jag faktiskt inte minns att vi somnade. Men uppenbarligen gjorde vi det för alla vaknade vid sjutiden då solens strålar började lysa upp gardinerna och nattens ljud övergick i fågelsång.

Att en sådan lång flygresa ändå skulle gå så smidigt hade jag aldrig trott!
Flyget lyfte från Arlanda på utsatt tid, vi vinkande hejdå till Sverige och var i Frankfurt på ca en film.
Ett lunchstopp på McDonalds (fint ska det va när man är på resande fot…!) satt bra och snart satt vi på flygplanet som skulle ta oss till Bogota. Vi hade väl inte direkt sett fram mot den 12 timmar långa dagsflygningen, men vi hade laddat oss till tänderna. Tre böcker och en telefon till oss vuxna, och sedan en hel väska full med tidningar med leksaker i och mandalas (tack för dessa alla goa!), lego, ipad och bok.
Men så fanns det ju filmer att välja mellan vid varje plats!
Så den där väskan öppnades knappt. Noah såg däremot Trolls mins tre gånger och Star wars en (hm, inte mitt val…!), han spelade på sin Ipad och gick på toa.
För det senare var tydligen väldigt kul.
Sista två timmarna somnade han, bet ihop och gick vid bytet av flyg i Bogota och somnade som en stock väl på sista planet.
Men glad och pigg så länge han var vaken!

Även för Paul och mig gick det bra. Visst kändes det i kroppen redan efter 6 -7 timmar, och visst kändes det lite konstigt att både hinna börja och läsa ut en bok och ändå ha halva resan kvar, och visst blev vi lite bubbliga i magen av maten. Men det var allt! Ok, lite svettiga hann vi kanske bli när vi inte hittade till Cali-gaten i Bogota utan hamnade mitt i en enorm food court. (Vi tycker på allvar att det borde var tydligare markerat, med tanke på långväga och vid detta laget ganska dimmiga resenärer) Men vi kom ju rätt till slut.
Lagom till bording.

På flygplatsen i Cali möttes vi av den sötaste colombian jag sett! Han presenterade sig som Maureto, var huvudet kortare än jag, hade ett solbränt ansikte och de vänligaste, mest leende bruna ögon jag sett. Det kändes så otroligt bra att mötas av dessa när vi rejält trötta, ganska så resesmustiga och aningen svettiga kom ut från Cali Airport och det bara virvalade av spansktalande Calibor (gissar jag att de var just denna kväll). Han berättade att han skulle köra oss till vårt hotel.
Precis som vi förväntat oss slog värmen emot oss när vi klev ut i sommarnattten. Det var ljuvligt! Maureto lotsade oss ut på parkeringen i den varma kvällen, fram till en... pytteliten röd bil! Paul blev nog lite stressad och trodde först inte våra 6 väskor skulle få plats. Men med lite lirkande och med Noah i mitt knä, gick det finfint! Han hade nog gjort det hör förr, mannen med de vänliga ögonen.
Så fick vi oss en liten kvällstur i den mörka natten. Maureto berättade lite om vad vi passerade, sakta och tydligt på spanska, så att vi förstod och när vi inte förstod tog han något som vi fattade bättre. Gator t ex, kan vi bra nu! Avenidas, calles och carreras har vi stenkoll på!
Vi kunde även se ljusen från husen i Cali som klättrar uppför bergen på ena sidan av motorvägen och den stora Kristusstatyn (likt den i Rio de Janeiro, men mindre) upp på en av topparna.
Utmed vägen växte massor av, vad jag tror var,  Acaciaträd. I alla fall såg de ut så. Har dock inte hunnit kolla om det stämmer. Men vilken de-ja-vue det blev från Kenya!

Så kom vi så äntligen fram till Hotel Stein, detta lilla vackra kolonialhotell i hjärtat av Cali. När till slut alla våra väskor burits upp för alla trappor till det tornrum vi visade oss få , då slog den galna tröttheten till. Äntligen var vi framme på riktigt! Noah tog snabbt en av de två dubbelsängarna och vi den andra. Lakan var nästan onödig i det varma rummet, fläkten till trots. Men somande gjorde vi ändå. Ovaggade!

Idag har vi hunnit bekanta oss lite med hotellet. Det är större än vi först trott, har massor med rum och trappor åt alla håll och kanter, har både en jättebra liten lekplats och en söt, liten men funktionell pool och t o m ett lite gym, uppe på en veranda! Vårt rum är högst upp i som ett tornrum (det ni ser om ni letar upp en bild på nätet på Hotel Stein!). Rummet är ok i storlek, men käns lite avsides och vi vi tyckte det kändes lite olustigt med trappan som går ända upp i rummet. Noah är väl ok, men med en liten L… Så planen var att fråga om det fanns något annat rum.

Men så fick vi oss en pratstund med ägaren Enrique idag. Ännu en otroligt trevlig man. För er som känner våra goda vänner fam Glück, här var Tomas' tvilling! (Ni inte bar låter lika, ni är ÄR lika!) Han välkomnade oss med sådan värme att vi blev alldeles tagna. 2000 adoptivfamiljer har hunnit bo på Hotel Stein sedan de startade och hans mål är att vi ska trivas så bra att vi kan åka hem och känna oss del i familjen och längta tillbaka! Och inte vet jag vad de gjort med alla här, men varenda en ler glatt mot oss, lyssnar tålmodigt på min stakande spanska (den kan bara bli bättre), pratar med Noah i förbifarten (just sådär som han gillar och inte "gåpåigt"), och alla har en minut över. Dessutom är maten jättegod
Dessutom visade det sig att hotellet varit fullbokat under helgen så rummet vi fått var bara ett reservrum tills i morgon. Därav alla trappor och upp och iväg.
Så i morgon får vi ett (större!) rum, utan trappor och närmare lekplatsen och matsalen som, enligt honom passar oss betydligt bättre. Det låter bra.

Nu har vi softat vid poolen. Vattnet var lite kallt men svalkande, solen underbar och efterlängtad och t o m skuggan var perfekt varmt. Ca 28C var det idag.
Vi hade hela poolen för oss själva efter att alla som bott här i helgen åkte hem. Så vi passade på att leka så vilt vi kunde. Vi måste nog ta det lugnare när när andra flyttar in.
Men nu njuter vi.
Vi är ju äntligen här!

Dagarna innan avfärd...

…är lite extra fyllt av känslor.

Dels börjar allvaret smyga sig på och insikten om att väntan inte längre bara är väntan utan faktiskt en verklighet också.
Och att vi om sådär knappt två veckor redan har lilla L hos oss.
På riktigt.
Inte bara i tanken.

Sedan är det alla hejdån.
Ja, vi ska ju inte alls var borta lika länge som sist, vi vet ju att det inte blir längre än 3 månader och vi vet att det annars kan gå upp till två månader mellan att vi ses.
Fast ändå…!
Det är så mycket som kommer hända under vår tid i Colombia, så många känslor som redan är huller om buller och överallt och så många småfaktorer som inte alls går att räkna ut före.
Så det känns i hjärtat ändå.

I tisdags hade vi vår härliga storfamilj här på hamburgergrillning i trädgården. Vi satt i trädgården och njöt av kvällssolen, så som den bara kan kännas när den inte varit framme på ett tag.
Vi ses inte lika ofta som förr, hela kompisgänget, men det är ändå lika roligt att ses när vi väl gör det. Ränderna går liksom inte ur. Det är bara barnen som blir större. Och fler.
Vi är dock oss allt ganska lika fortfarande. ;)

I onsdags drog vi till Örebro, till mamma och pappa och Johanna med familj. Det blev lite cykling, lite grill och massa gott häng. Vi har liksom tankat kärlek.

Jag har hunnit med en långpromenad med fina vännen U. Det var otroligt skönt att få pysa lite resfeber och vardagsbekymmer. Kommer sakna dessa promenader. Och det var jobbigt att säga hejdå. Det är ju så mycket känslor överallt. även utanför Gränby Centrum.

Och ett besök av Gunilla Och Åla hann vi också med, mitt i packkaoset. Men otroligt mysigt att hinna säga hejdå även till dom!

I går kom vi alltså tillbaka till Uppsala och idag har det mest varit packning som stått på schemat. Noah fick leka hos kompisen V ett par timmar så vi hade hela huset för oss själva.
Låter ju otroligt romantiskt, ser jag nu när jag läser vad jag skrivit, men det var verkligen bara packning och last minute purchases som gällde…!
Jag hade lovat Paul att jag skulle vara färdigpackad på lördag eftermiddag. Det brukar ju inte vara min starkaste sida vanligtvis (läs "Det är kvällen före avresa, Paul sover nästan och Fia springer ännu och plockar i och ur tvättstugan och väskan"), men alltså, med ålders rätt… Jag klarade det!
Eller, i alla fall på ett ungefär. Men fick godkänt av Paul och det är definitivt inget hysteriskt springande till tvättstugan, utan vi har t o m kunnat stå på verandan och avnjuta ett gals rose´i kvällsbrisen.

Ja, det har märks att vi gjort detta en gång tidigare. Det finns ett annat lugn i vårt packning jämfört med förra gången. Ja, alltså det är Paul som står för lugnet rent allmänt, men koll på packningen har vi båda två.
Visum, check.
Reseförsäkring, check
Solkrämer, check
Ny bekini, check (Men hu, vad blek jag är just nu!)
Intyg för mediciner, så vi inte blir tagna för droginnehav, check.
Sandaler till hela familjen, check
Försäkringskassan, check
Vaccinationskorten, check
Våra kläder, check
Lilla L's kläder, check (tack alla goa vänner för det vi fått!)

Så vi är på banan.

Men igår kväll blev vi lite bryskt medvetna om att inte slappa av för mycket bara för att det gått smidigt med allt.
Mitt i all packning kom vi på att vi ju måste skriva Noahs återrapport innan vi åker! Satte nästan drickan i halsen när vi kom på att den måste ju skickas idag! Sedan blir det ju svårt! Alternativt två-tre månader för sent. Och det skulle inte vara så populärt…!
Så det blev en tur till Gränby och Fuju fotocenter under fm och sedan fick någon timme användas till att plita ner vad som hänt sedan sist i vikt, längd och vardagshändelser för Noahs del.

Men nu är vi som sagt på banan igen.
Vi kommer lämna ett underbart Sverige i morgon bitti. Det är en ljum vind som smeker våra armar här ute på verandan just nu, och himlen skiftar i rosa och gult. På vuxenkollot i Bersgslagen hörs dragspel och sång efter dagens Ribba In turnering. Även om vi önskar att vi varit där, som den ursprungliga planen var, finns det ingenstans jag hellre skulle var just nu.
Här.
Och njuta lite Sverige.
För i morgon åker vi.
Mot Colombia.
Och Lilla L.

Taggad som inför en Fjällmara

Sista tiden har jag känt mig så otroligt taggad på att åka.
Inte för att det är konstigt på något sätt, vi väntar ju ändå barn och det är man ju förhoppningsvis sugen på… ;)
Men jag har kommit på att det är lite som att stå inför starten på en Fjällmara.
Den långa.
Inte Tjejmilen eller Lidinghalvan, eller ens Lidinglöppet, även om det också är långt nog.
Utan just ett Fjällmarathon .
(Kanske för att jag ännu inte sprungit något)

Det känns lite som att stå mot startsnöret och bara vänta på att startskottet ska gå.
Uppdämd energi liksom bara bubblar inom mig.
Jag har ett långt lopp framför mig, men jag vet hur jag ska använda energin för att klara mig ända i mål. Jag är lagom tränad för att kunna hålla den där hastigheten min kropp så väl känner igen.
Och jag är såååå taggad.

Kanske kommer jag inte kunna använda energin på samma sätt som hemma då jag springer på plana Upplandsslätten (Röbospårets kullar räknas inte riktigt), utan får ta i lite mer i riktigt jobbiga uppförsbackar.  Men tur nog kan man andas lite i nedförsbacken efteråt.
Kanske är jag inte alls så tränad som jag tror, men det kommer vara så mycket nya vyer och små saker att titta på att jag ändå kommer få tänka på annat.
Kanske får kanske springa lite omvägar om stigen blir för svårframkomlig, men det brukar ju göra att jag glömmer bort att jag är trött för det blir liksom roligare då.
Och jag är såååå taggad.

För det är verkligen så att vi ju inte kan veta hur allt blir när vi får lilla L, vi får ju ta det som det kommer. Vi kommer ju ganska troligt få en dotter som inte alls är som Noah, en liten tjej som beter sig på ett helt annat sätt. Och eftersom vi inte vet det förrän vi träffar henne är det som om startskottet går först då.
Först då vet vi vad vi behöver lägga energin på.
Först då vet vi hur vi kan göra rent praktiskt och faktiskt.
Föst då kommer vi ju märka ville uppförsbackar som finns och när vi kan hämta andan.

I mål kommer vi väl egentligen aldrig, men jag tänker mig vår Colombia resa som ett av livets alla lopp.
(eller projekt, som någon klok syster sa en gång. ) Målet är att känna oss som en familj när vi kommer hem, att ha med en lillasyster som landat med sin storebror, att ha en storebror som gillar sin roll och att vi alla är redo att kunna ta tag i ett nytt skede; livet i Sverige.

Och fram tills dess kan vi bara vänta, längta och låta energipåslaget bubbla på.
Mycket mer kan vi ju inte göra fram tills dess.

Ja, det skulle vara att springa lite då… ;)

Visum

Vi har fått våra visum nu.
På Colombianska Ambassadens lilla, lilla kontor intill Humlegården fick vi hjälp av den mycket korrekta men otroligt vänlige "Chorche".

Ibland träffar man på dessa människor som bara har det.
Den där självklara pondusen.
Inte alls i någon negativ bemärkelse utan tvärtom enbart positiv.
Det hade George.
Han hade en vänlighet över ögonen som innehöll en stor dos av respekt inför den han hade framför sig.
Och kanske var det just det som gav honom hans pondus.
Att han mötte andra med en självklar respekt.
Jag tänkte på det flera gånger när jag satt i stolen i hans lilla , enkla rum i det annars så pampiga huset och väntade på när han satte ihop visumet.

Och vilken otrolig fingerkänsla han hade! För jag har nog aldrig sett någon skriva på datorn med pekfingrarna i den hastigheten! Jag hade inte haft en chans om det varit duell i maskinskrivning!

Men mitt starkaste minne av idag har inget med visum, adresser eller språk att göra.
Och det är nästan fånigt.
Men det var det lilla han frågade två gånger och det varma leende som spred sig över hans ansikte när han tittade i pappret och mumlande läste L's namn.
-You have a little daughter waiting?
Jag kände att jag blev alldeles varm i magen.
- Si.
- She is only two?
- Yes.
Igen denna värme som känns som kontrastvätska som sprider sig i magen. Fast utan kissnödighetskänsalan. Bara värmen. Ända upp i hjärtat.

Jag vet att det låter fånigt, men varje gång jag hör det är det som att bli träffad av en hink med varmt vatten, fast inifrån.
Även om det bara är för en sekund, värmer det som en kopp varm choklad.
Och vi borde väl ha vant oss vid tanken nu, men ändå… Det sålt emot oss som en liten kärleksbomb varenda gång vi får det sagt till oss.

Vi har vår femåriga Noah.
Och en liten tvåårig dotter.

Det går inte fort men det går långsamt.

Det går inte fort men det går långsamt, har ju varit ett stående skämt många gånger. Och lite så känns det nu. Det går sakta men säkert framåt, för varje dag är vi ju en dag närmare, men det är fortfarande en massa dagar kvar.

Men sakta men säkert växer den lilla högen med kläder på byrån.
En liten tröja till.
Ett par tights till.
En liten pyjamas.
Varenda gång vi håller upp ett plagg blir jag varm i magen.
Jag minns när vi stod här för 4 år sedan och höll i Noahs små kläder. Jag undrade så hur stor han skulle vara, hur mjuka hans små underarmar skulle vara och hur hans skratt skulle låta. Precis samma tankar kommer över mig igen. Den där varma, förväntansfulla, smått nervösa känsla som gör att jag blir så oerhört… taggad, tror jag faktiskt är rätt ord! Jag vill bara åka, så jag kan få ta reda på allt det där!

Och nu är det lilla L jag inte kan vänta på att lära känna.
Hur stor är hon? 80 cm, ja, vi vet, men hur stor är hon på riktigt?
Hur mjuka är hennes små armar? Luktar de solvarm hud och lite tvål? Är de mjuka som sammet?
Hur låter hennes skratt? När kommer vi få höra det första gången?

I all denna förväntan finns en nervositet också.
Jag var livrädd förra gången. Så otroligt taggad. Men livrädd.
För att bli mamma, för att kunna älska och bli älskad, för att vara vuxen och vara långt borta från nära och kära.

Denna gång är jag inte livrädd.
Noah lärde oss att det blir vad det blir, och de flesta problem löser sig med lite lugn, mycket tydlighet och kärlek och så lite stöd av andra (t ex min kloka Paul, som visat sig vara en betydligt större pedagog än jag i vissa fall, både mot mig och Noah). Och så lite tid.
Kanske går det inte alls lika smidigt som med Noah, men det kommer gå bra.
Vi kommer vara lika långt borta denna gång, men sist lärde vi oss att tack vare Skype, Facetime och Whatsup finns nära och kära så oerhört mycket närmare än vi trott.

Och jag hoppas verkligen att tiden i Colombia inte kommer gå fort, men långsamt. Så vi hinner med att bli familj, bli mamma, pappa, storebror och lillasyster och också få lära känna vår tjejs första land litegrann innan vi kommer hem igen. Vi kommer nog inte ha möjlighet att lära känna det på djupet, som Kenya, men där var vi ju å andra sidan nästan ett år. Men det är inte bara tiden som gör det. Det är vad vi gör med tiden där.

Listan

För varje sak som vi kan checka av från vår To-do-lista, känns det verkligen som att komma ett steg närmare. Inte bara för att det ofta sker på kvällen och det, när vi vaknar nästa morgon ju rent praktiskt faktiskt är en dag närmare avresan och mötet med vår Lilla L.
Men också för att vi mentalt kommer ett steg närmare varje gång vi kan stryka något.
Listan är ganska lång, och lite ironiskt nog blir den inte så mycket kortare eftersom vi kommer på nya saker hela tiden.
Men ändå.

Till skillnad mot förra gången har vi gjort det här en gång.
Och det märks faktiskt.
Vissa saker gå smidigare.

Det är t ex riktigt roligt att prata med Försäkringskassan, även om man börjar med könummer 177, när man faktiskt vet vad man ska fråga efter.
Det blir liksom ett mera uppsluppet samtal.
I alla fall jämfört med den gången Försäkringskassan glömt att skicka de viktigaste pappren om föräldrapenning i tid ( detta var enda "inkomsten" vi skulle ha under ett halvår) och vi dagen innan vi skulle flyga åkte dit och lätt panikartade frågade vad vi ska göra. Låt oss bara säga att vi, totalt rookies som föräldrar inte älskade dom när de kom på att detta skulle ta ett tag. Typ två veckor. Och papperna vi skulle behöva vänta på var tvungna att skrivas på och skickas in igen. Vi hade tur och fick en hel del snabbfotad hjälp (de sprang verkligen efter papper…) och vi löste det viktigaste där och då. I Kenya fick vi sedan en underbar hjälp av en Rose-Marie via mail.
Så det löste sig.
Men hade vi vetat då vad vi vet nu hade vi frågat andra frågor då.

Och vaccinationerna, de där som vi första gången fick betala 6000kr för (ni vet Gula Febern, Hepatit A och B och stelkramp) hade vi ju redan, så vi gick därifrån med ett kvitto på 600kr.
(En av oss hade ju inte åkt till Kenya så han behövde fylla på lite.)
Och inte ens Malariamedicin behöver vi ta med oss!

Kläder har vi inte börjat packa riktigt ännu, men vis av vistelsen i Kenya vet vi bättre än att packa ner en varm fleece, och överdragsbyxor. Fast den gången trodde vi faktiskt till vårt försvar att vi skulle upp kring Mt Kenya och där är det kallare.

Men lite mer finns det på listan.

En del mindre.
Som att införskaffa kläder till en liten tvåårig flicka. Vi har fått lite, så otroligt söta, efter V. Men några fler klänningar och shorts behövs. Och en baddräkt/badbyxa.
Och att köpa sandaler till hela familjen. Har vi inte växt ur som har vi gått sönder dom vi haft.
Och plocka fram pekböckerna.

Och en del större.
Som att boka flygresa.
Som vi gjorde idag!
Söndag 28 maj lyfter vi på morgonen och efter byte i Hamburg och Bogota landar vi slutligen i Cali efter ca ett dygn på resa.
Det känns som ett riktigt stort steg närmare.
Det blir liksom en påtaglig verklighet av att se tiderna vi vet att vi kommer flyga.

Sedan kommer alla hejdån. Vi är inte alls borta lika länge som sist, och vi vet dessutom att vi inte kommer stanna längre än max tre månader. Troligare mindre.
Inte sex eller sju eller kanske 10.
Det gör avsked betydligt lättare.
Som om vi bara ska på en lång semesterresa.
I helgen var vi i Bromma och träffade kompisarna Thews, som vi lärde känna i Kenya och deras killar O och J. Helgen var bestämd sedan länge, redan innan samtalet om Lilla L kom och det passade ju bara bra att få ses ordentligt nu. Att fam Mjölner dessutom råkade var på besök i storstan från Götet,  blev som grädde på moset när de kom med på middagen. Lilla L fick både en liten björn från O och J och en Fantastiska jag, från M och E (boken som ju fru Mjölner själv är författare till! )

Vi hoppas få hänga med vår storfamilj en vardagskväll innan vi åker, och vår egna lilla familj helgen före avfärd.
Sedan ska lite mer kläder införskaffas, visumet bli klart, huset städas och storbilen säljas.

Lite är kvar.
Men det blir mindre och mindre.
Bara 19 dagar till avfärd.
I morgon är det 18.
Och en dag närmare tills vi får träffa Lilla L.

Syrener

Igår hade Noah med sig foto på sin lillasyster till förskolan.
Det var en stor sak för oss.
Och nog för Noah också.

Den första veckan var inte Noah sådär vidare begeistrad över det där med att ha fått en lillasyster. Känslorna var överallt och ingenstans, det var mycket argt, ledset, "Säg förlåt mamma! Varför då? Bara gör det!" för att sedan övergå i skratt fem minuter senare. Och han ville inte prata om henne.  Bara ha ett kort i sitt rum. Det fick allt räcka.

Sedan plötsligt, efter en vecka, var det som om något landade. En nyfikenhet eller en insikt, vilket vet jag inte. Eller ett stillat behov av att få extra mycket kramar, bli ompysslad och sedd extra mycket och få bekräftelse på att han är precis lika älskad trots att livet är omvälvande.

För plötsligt pratade han om Lillasyster. Plötsligt pratar han om Colombia.
På en och samma dag läste vi boken Orättvist, om Storskrot som får hem Lillskrot fem gånger (familjen består av två gula föräldrar och två bruna)
Han började fråga om Colombia, om flygresan, om det är varmt där, om det blir mörkt på kvällen när man ska sova, om han får ha shorts på sig hela dagarna, att han vet att det tar 12 timmar att flyga dit…

Och så kommer frågan "Får jag visa min lillasyster på Laxen?"

Dagen därpå höll han ett stadigt tag i den genomskinliga mappen när vi cyklade till Laxen. Inuti hade han en av de två bilder vi har på lilla L.
I dörren in mötte vi kompisen S och hennes mamma. Spontant frågade mamma E vad Noah hade i handen.
" -Min lillasyster. Vill du se? Jag ska visa henne på samlingen.

Så precis när syrenernas blad började slå ut, blev lilla L Noahs lillasyster för honom tror vi.
Ibland måste det bara få landa.

Vi har fått ett datum!

8 juni.
Det är datumet då vi ska få träffa L.
Vi som hade hoppats att det skulle vara redan i slutet av maj, tyckte det först kändes som en evighet.
Det är ju en hel månad kvar!
Men nu när vi hunnit smälta det lite, inser vi att det kommer bli jättebra.
Personalen på barnhemmet i Cali hinner förbereda L. De kommer visa fotoboken med bilderna på hennes pappa, mamma och storebror, visa filmen där vi gör ett tappert försök att prata förståelig spanska och de kommer ge henne den röda Babblan som Noah valt med enveten omsorg.
Vi hinner jobba en vecka till. Och det är ju bra för ekonomin. Om sedan hjärnan är med är en annan sak...
Vi hinner packa, skaffa visum och ta vaccinationerna.
Vi hinner städa ur huset, sälja stora bilen och klippa gräset en första gång.
Vi hinner läsa syskonböckerna (tack för tipset Anna Å!) ytterligare 10 gånger,
Vi hinner träffa familjen och vännerna i lugn och ro.
Vi hinner träna lite mer på spanskan.

Fast vi kunde ändå inte hålla oss helt.
Vi har bestämt oss för att, trots allt åka till Cali sådär 10 dagar innan vi får träffa L.
Vi ska passa på att acklimatisera oss så gott det går, låta Noah få bli hemmastadd på hotellet vi ska bo på (han är ju ingen stor fan av förändringar, så det skadar nog inte), och göra de där utflykterna vi inte är helt säkra på om vi kommer kunna göra med vår lilla nya familjemedlem.

För sedan, efter de där 10 dagarna, är det ju inte längre bara vi tre.
Då blir, för andra gången, ingenting sig likt i vår familj.
Förra gången var det Noah som kom.
Nu är det L.
Det är livsomvälvande.
Varmt, nervöst, ljuvligt livsomvälvande.

Och det kommer gå snabbare än du tror, sa Paul innan han gick och la sig.
Han har rätt. Det var ju inte länge sedan det var påsklov.
Och vips är det dags.
Innan vi vet ordet av är vi där.
Vid det livsomvälvande datumet.
8 juni,

Valborg

Det har hinnit gå lite drygt en vecka sedan vi fick veta att du fanns. Åh, himmel vad du växer i våra hjärtan! Vi tittar på dig varje gång vi öppnar kylskåpsdörren, varje gång vi går in i Noahs rum, varje gång vi ska titta på telefonen… För foton av dig har vi lite överallt! Och vi är nog inte särkilt svårtflörtade vad det gäller att visa kortet på dig när vänner frågar.

Igår handlade vi ditt första plagg.
En litent vit klänning med sommarblommor på.
Vi skulle handla lite nya kläder till Noah, och jag skulle egentligen bara titta lite på småbarnsavdelningen.
Mest titta.

Och så håller jag i en liten klänning, storlek 80.
Den är liten.
Och ändå så stor.
Eller, rättare sagt helt enkelt perfekt.
Och jag kan plötsligt se mig dig framför mig i den.
En tjej med humör och stark vilja, två mjuka solvarma armar som sträcker sig efter en leksak,  ett par allvarliga ögon, du vår lilla L.
Där bland alla små fina klänningar, bodies och tights känner jag plötsligt att känslorna bara väller fram. Tårarna kommer liksom ohejdade!
Jag försöker förgäves torka bort det där som fyllde mina ögon.
Lite förlägen och samtidigt så full i skratt åt min egen känslostorm försöker jag på kalla Pauls uppmärksamhet.
- Kolla, så här stor är hon!
Och Pauls ögon som tittar och ler.
Som om det blev bättre..!

Det har hunnit bli Valborgshelg.

Det är första långhelgen och vi har njutit av både sovmorgon, lite finväder och ledigheten.
Vi har satt ihop filmen vi ska skicka ner till dig. Det var inte det lättaste, men otroligt roligt. På spanska skulle vi säga ett par ord till dig, hela familjen. Så längt var det inga problem. Men att få din storebror att sitta stilla och snällt titta in i kameran var smått omöjligt. Det slutade med en film där Noah kopierar allt vi säger (på betydligt bättre spanska än vi) och efter ekot av Yo soy tu papà, Yo soy tu mamá och Este es tu hermano, kommer ett högt och klart GRACIAS från honom!
("Det har Jessica på Laxen lärt mig!")
Men det är glatt, det är vi och det är den film du kommer få se.

Nu håller vi på med fotalbumet du ska få för att få möjlighet att förberedas på oss. För det går ju två vägar. Vi är redan otroligt förberedda på dig, men du ska ju också hinna förberedas på din nya familj.

Och igår firade vi Valborg Uppsala style light. Vi kollade in Forsränningen en stund på morgonen med kompisarna U, T, V och E och sedan tog vi en alternativ sillunch  (fish and chips) på Buddys. På kvällen var vi på mysigt bbq hemma hos Bärbykompisarna.
Det här är saker du ännu inte vet om, men som kommer upplevas i ditt liv.
Men precis som din bror, kommer du säga om ett par år, "Det var ju här vi såg båtarna förra året…!"

Det är lite tid kvar tills dess.
Men vad vi kommer ta vara på varenda minut av den tiden.