Komplettande colombiahjärta

Många gånger har jag läst och hört när familjer pratat om att barn nummer två gjorde familjen komplett.

Jag har alltid tyckt det låtit konstigt.

Komplett familj blev vi när vi fick Noah.

Vi fick det vi önskat oss mest av allt.

Ett barn.

Vårt solsken.

Vårt yrväder.

Vår tonado.

Vad skulle kunna bli mer komplett än det?

Så kom du.

Och plötsligt härom dagen kom det över oss. 

Vi har blivit kompletta.

Fast på ett helt nytt sätt.

Exakt vad det är vet jag inte, men en känsla av att det var dig vi tre väntat på.

Kanske utan att riktigt veta det.

Kanske var det det Noah uttryckte, som pappa och jag omedvetet också tänkt?

-Ska det bara vara vi tre?

För ända sedan du kom, även om vi ännu håller på att lära känna dig, är det något som stämt.

Något som landat.

Ett lugnt tror jag.

Eller en självklarhet.

Eller en känsla av att inte längre behöva vänta. 

För nu är vi kompletta.

Lugnt var det kanske inte direkt, den första tiden. 

Första dagen var jobbig, det var svårt att se dig så allvarlig, ledsen och tillbakadragen. Dina ögonbryn var konstant sänkta. Och det tog ett par dagar innan de var höjda oftare än sänkta.

Den första veckan var tuff för Noah, många känslor var i svallning både mot dig och pappa och mig. Aningen svartsjuk, skulle man kunna säga över att behöva dela med sig efter att haft oss förs sig själv i dryga fyra år. Fast det skulle nog du också varit, tror vi...

Men redan nu, fast det inte ens gått tre veckor, är det en enorm skillnad.

Du är så glad! 

Du är ett sådant charmtroll! 

Du skrattar, busar, tjuter högt av glädje och höjer och sänker dina ögonbryn så de ser ut som flaxande sparvvingar- men av bus! Dina mörka ögon glittrar när du gör det, och ofta kommer det dessutom ett vajande finger fram som betyder Ajja balja…

Din storebror har mjuknat rejält, och vi ser att han inte kan motstå dig längre. Redan nu springer han efter dig om du drar iväg för långt (enligt honom), han är mycket noga med att du alltid är med och nåde mig om jag glömmer ta med dig när jag säger vilka som ska göra något (har hänt att jag bara sagt pappa, jag och Noah av farten ett par gånger). Han brukar bygga en pool av sängen, genom att dra upp alla täcken och kuddar och sedan hämtar han dig. - Kom Luciana, så leker vi!

Det gör inte så mycket längre att vi håller i dig, bara han också får en kram sedan. 

Han vill ju fortfarande helst att det ska vara rättvist, men han har ju också insett att han faktiskt får mer än du. Du vet det ju inte ännu, men medan du sover middag får han t ex bada i poolen med en av oss, eller kolla på Ipad eller spela spel med bara en. Dessutom får ha vara uppe längre än du, får alltid efterrätt här på hotellet (sorry Lucie, men det är verkligen inte så att det bara är efterrätt ibland…) och får något som heter lördagsgodis som du lär bli varse om snart ändå, vare sig vi vill eller inte.

Visste du om allt detta idag, skulle du tycka allt detta var otroligt orättvis. 

Så vi väntar med att säga något till dig. 

De första dagarna såg vi inte ens dina tänder.

Det gör vi nu. Flera gånger i timmen.

Du har två hugghörntänder, precis som din mamma.

Och världens sötaste glugg mellan framtänderna.

Vi älskar dina öron. De är aningen tilltufsade efter att du gosat med dom med ena handen när du sugit på fingrarna på andra. Men de är så fina!

Du har en underbar kalufs, vår lilla Trulsa. Tjockt, målockigt och totalt vilt men mjukt och välskött. Lär bli ett par timmars träning för både mig och pappa för att du ska få fina frisyrer…

Du pratar oavbrutet. 

Spanska haranger blandat med enstaka ord (som perro, gato, sapatos och agua, ). 

Våra namn (Doah, mamma, pappa).

Svenska ord (ett, två , tre) när du ska hoppa i från poolkanten till mig.

Engelska ord (one, two three) när det är till pappa. Och 

Du sjunger med på svenska, mer eller mindre, i Bä, bä vita lamm, Ekorr'n satt i granen, Var bor du lilla råtta och Lilla snigel. Förvånansvärt tonsäkert.
Och jag har kommit på dig med att säga ramsan En liten potatis, en liten potatis på egen hand!

Din aningen stolpiga gång är fortfarande en aning stolpig, men numera springer du obehindrat, och går ner själv i trappen om du håller dig i räcket. Just nu tycker du det är allra roligast om du dessutom har min solhatt nertryckte över ansiktet så du inte ser var du sätter fötterna…

Du går lika gärna till pappa som till mig, även om jag anar att du har ett extra gott öga till pappa. 

För när han kommer in genom dörren skriker du -Pappa!, som om du inte sett honom på flera dagar. Och då även om det är toalettdörren han kommer ut från. Nu kan ju pappa sitta där inne ganska länge, men inte så länge...

Men visst värmer det oerhört i hjärtat, när jag som idag kom hem efter ett par timmar på marknaden Lomar de la Cruz tillsammans med Malin. Noah, Paul och du spelade fotboll på parkeringen. När du såg mig sprang du till mig med utsträckta armar och ropade -Mamma!  och ville sedan inte släppa mig. Noah fick jag också kram av, men sedan var fotbollen mer intressant än mig. 

Det tar tid att knyta an. Att lära känna. Att få testa var gränser går.

Vi är mitt i det.

Men känslorna finns där. 

De växer för varje dag.

För varje gång du sträcker upp armarna när du vaknat eller gröper in huvudet i vår halsgrop när du är sömnig. 

För varje gång vi märker hur du lyser upp när Noah kommer in i rummet och vad han är glad i dig.

För varje gång du gör något vi numera känner igen och vi inser att vi kunnat läsa av dig eller förstår vad du vill ha.

Till och med för varje gång vi säger -Nej, -Det där är Noah's eller -Släääpp telefonen!

Vi är på god väg.

Du är en lugn tjej i det att du inte drar iväg och inte vill gå till andra du inte känner.

Men vi också märkt att du har massor av energi och sällan är stilla även om du är nära oss. Du älskar att dansa, hoppa, studsa och simma själv med puffar. 

Du älskar att göra kullerbyttor i soffan eller sängen.

Du älskar att leka Tittut bakom verandagardinerna.

Och du har både humör, egen vilja och temperament.

Det hörs när du blir arg eller när Noah försöker ta tillbaka sitt lego.

Du illtjuter, slänger närmsta tillhygge, eller dig själv om du står upp, på golvet när du inte får som du vill.

Och häromdagen skrek du så högt att danska familjen under oss trodde det var två hankatter som slogs…!

Det är underbart att få lära känna dig lite bättre dag för dag.

Vi vet att vi har långt kvar, men vi är på god väg.

Och vi har flera gånger tänkt på vilken tur det var att det var just du som kom.

Eller om det helt enkelt var meningen.

Ovsett, tack o lov att det var du!

Du, vår ljuvliga lilla kompletteringsunge.

Vårt Colombiahjärta.