Väntan fortsätter...

Helt enligt planerna, men ändå hade vi hoppats få mer besked idag.
Om att vi fått sentencian.
Lite besked fick vi, men inte riktigt det vi hoppats på.
Sentencian var klar, men domaren och defensioran hade inte skrivit på. Och domaren satt i rätten och kunde inte bli störd… Så vi skulle få nya besked, om det blivit underskrivet och vi kunde få skiva under, någon gång under dagen, på eftermiddagen eller imorgon.
Men ännu har inget nytt besked getts, så vi får snällt vänta tills morgondagen.

Nu är vi nog egentligen ganska vana vid att vänta, och vi går inte under av frustration.
Och det blir nästan lite komiskt när vi säter det i relation till väntan i Kenya.
Där pratade vi om veckor vi väntade på besked, här pratar vi om dagar.
Då handlade det om månader vi skulle bli kvar, hör är det veckor eller t o m dagar.
Men samtidigt vill vi ju ha besked.
Och ju närmare det kommer, desto hetare önskar vi veta.
För till syven och sist är det ju det vi är här för.
Att bli föräldrar till Luciana.
Och i och med sentencian är vi ju det, inte längre bara i hjärtat utan även på pappret.
Så även om vi kan lägga in väntat-mode, vill vi ju bara ha det klart!

Så, såklart hoppades vi ju hett att vi skulle få besked redan under dagen, vilket gjorde att vi sköt på det planerade besöket hem till Alve. Det är en bit dit.
Istället tog vi en (re-)tur till vårt närliggande zoo, som bara ligger 5 minuter bort med taxi.
Vi var ju här för ett par veckor sedan, men tänk att man kan se så mycket nytt och annat gång nummer två!
Kan ju delvis ha varit för att Noah tyckte vi skulle gå "andra hållet", dvs tvärtemot alla andra. Och tänk att man verkligen ser saker från ett annat håll, inte bara bokstavligen, när man går motsols!
Eller så var det för att vi gick och pratade så pass mycket med Jacoba och Stefan förra gången att vi faktiskt missade en del…  ;)
I alla fall fastnade vi länge vid aporna (babianerna) som vi knappt såg förra gången.
Vi kom väldigt nära ett par kängurur, hittade en legan uppe i ett träd, fascinerades av Arapapegorjorna och, äntligen, äntligen, såg vi kolibri!!

Babianhänget.

Ser ni den lilla, lilla kolibrin mitt i bilden?

Polly!

Noah och en känguru. Lite luftiga stängsel...

Den enorma färilen äter på en upphängd banan.

Noah på jättegrodan

Många vackra blommor finns det, och vi kan inte namnen på mer än ett par, knappt.

Noah på de enorma näckrosbladen.

Lucie äter perros calientes. 

Noah tog kameran en stund när vi fikande och tog lite egna bilder.

Noah's favoritkompis på Zoo.

Mamma Fia

Pappa Paul (nyklippt och snygg!)

Lookie, lookie, no hands!

Mamma Fia och Pappa Paul... 

…och en sovande lillasyrra.

På Stein börjar det bli tomt nu.
De senaste dagarna har det inte bara varit vi, tysken och dansken utan även två norska familjer, en på återresa och och en som först tog en återresa till Cali och sedan ska upp till Bogota och få sitt tredje barn. Det har varit mysiga stunder vid poolen och på verandan, pappor och mammor har suttit och tagit en öl efter maten, barn har lekt och det har pratats om processer förr och nu. Men idag åkte den livliga och ljuvliga danska familjen på morgonen, liksom den norska på återresa. I morgon bitti åker den andra norska familjen vidare till Bogota och sin lilla dotter och tyska familjen Ritt-Haug fick sin sentencia i förrgår och är klara för hemfärd imorgon eftermiddag.
Det kan bli lite tomt här!
Samtidigt är ju vi också snart på väg. Och det känns som om vi har fullt upp att hinna med det vi tänkt oss göra innan avfärd till Bogota.
Så tror vi kanske njuter av lugnet de sista kvällarna.

De som jobbar här, träffar vi ju varenda dag.
Tjejerna i receptionen.
Don Enrique och hans dotter Karolina.
Hundarna Lorenzo och Hanna.
Kockan Maria och Laura och LuzMarie i köket.
Livia som städar vårt rum.
Vaktmästarna/poolskötarna Fernando, Ramon, den långe vackre som ser ut att heta Saul och den lille allvarliga (som jag såg le en morgon!) som ser ut att heta något urcolmibanskt.
Alla är så genomtrevliga och fantastiskt gulliga med både oss och barnen.
Vi hör hur de skrattar och pratar glatt med varandra, märker hur de trivs här och kan se att de är stolta över vad de gör. Vi må vara gäster här, men detta är deras ställe! När vi kom, sa Enrique att vi skulle känna oss som att vi bodde här. Att det ibland nästan känns så är deras förtjänst.
Att vi sedan börjar bli urless på att bo på hotell och längtar efter våra egna sängar och att få laga egen mat när vi vill är en helt annan sak…!
Så idag har jag börjat ta kort på dom.
Kommer vi tillbaka om ett par år vill jag att Lucie och Noah ska kunna känna igen de som är kvar då.
Tanken är att hinna skriva ut kopior så de får ett eget foto också.
Så även om vi hoppas väntan blir kort, vill vi gärna hinna med det först.

Två av våra fina tjejer, Cyril och Livia.