Sista inlägget blir till dig Lucie

Hej Luciana,

-Kom Lucie, så leker vi!
Det var din storebror igår, straxt före middagen.
Det var en varm dag och Noah och mamma hade varit på Fyrishov tillsammans med Elis och Vera och badat. Du hade haft en skön förmiddag med pappa och just vaknat efter middagsvilan när vi kom hem. Du hade på dig din gula sommarklänning med vita prickar på, den som du ser lika go ut i som en liten sol.
Du lyste verkligen upp som den lilla solros du var, och leendet du gav Noah till svar var klockrent.
Helt sonika lyfte han upp dig och bar dig på höften fram till studsmattan, lyckades med lite envishet och nog numera en del muskler, häva upp dig på mattan och sedan hoppade ni!
Du en stund, sedan Noah en stund, du en stund och så Noah och vi kunde se hur ni tecknade "byta" mellan varven.
Ni skrattade så det kluckade och vi, pappa och mamma bara stod i köksfönstret och tittade på er.
Det fanns en sådan värme.
Inte bara i luften.
Utan mellan er.
Inget tjafs, inget tjut, bara skratt och glädje.

Det är inte alltid så.
Ni kivas ganska rejält stundtals.
Noah avskyr att du tar hans saker.
Och det bästa du vet är att ha just de sakerna han leker med.
Ni är lika avundsjuka och ska den ena sitta i famnen, ska den andra göra detsamma.
Du är precis lika envis som Noah, visar tydligt vad du vill ha vilket alltså kan betyda att du och brorsan vill ha samma saker eller att du promt vill ha saker som du absolut inte får.
Som våra telefoner...
Och du illtjuter, som en mistlur, när Noah tar tillbaka något som är hans.
Och det är en high pitch mistur vi pratar om...!
Men numera finns en värme mellan er, en syskonkärlek, som vuxit sig starkare för varje vecka.
Det märks stunder som den i studsmattan, glädjen när en av er kommer hem efter att ha varit borta (Doah!) eller när du ska sova eller Noah ska iväg då det är oerhört viktigt med en hejdåpuss.
Ni är syskon.

Första gången vi träffade dig var också en varm dag. Varm och kvav.
Vi svettades, pappa och jag och jag minns så väl blicken pappa gav mig på vägen mellan bilen och huset vi skulle träffa dig i.
Hur är det, frågade den, och svaret var lika från oss båda. För vi visste vad den andre kände.
Fjärilarna i magen var lika varma och förväntansfulla som längtande och beslutsamma.
Allt på samma gång.
Och bredvid hoppade Noah, din storebror som var helt ovetande om att han skulle rädda vart första möte. Det kommer jag alltid älska honom för. Att han spontant skulle inse att du behövde avledas från det svåra.
För första mötet var inte lätt för dig.
För oss var det dubbelt.
Att äntligen få se dig, som vi längtat så efter, du lilla vackra men så allvarliga, var ju för oss så underbart.
Men att se ditt allvar, dina tårar och din tystnad var så svårt.
Hur skulle vi kunna trösta och få dig att bli glad?

Det tog ett par dagar innan du var trygg nog att öppna dig för oss och du kunde börja visa vem som döljde sig bakom den allvarliga, tysta, inbundna fasaden, innan du slutade skaka på huvudet till allt och innan vi äntligen fick se dina ögon le.
För de gör verkligen det.
Dina ögon tindrar! De lyser och de skrattar.
Dina mörkbruna ögon är som två solar numera.
Och du skakar knappt aldrig på huvudet längre. Bara när du inte vill något.
Och allvarlig, det är du bara när du är arg! För temperament har du sannerligen!
Men främst är du glad, bubblar av ord och läten och skrattar ditt ljuvliga, lite hesa skratt.

Du pratar mer och mer svenska och engelska.
Agua, caliente och zapatos finns kvar, men allt oftare hör vi numera titta, varmt, har ont, hoppa, smaka och macka och look och no.
Och Doah och morfar.
Ibland kommer det haranger som Jagärfärdig (Noahs toalettkommentar), Jagvillhamacka (kan komma från Noah även det) eller Jagvillhoppa.
Du använder tecken, oftast de för byta, hoppa, äta och mjölk.
Men du pratar även i tvåordsmeningar.
Och 20-ordsmeninger...
Pappa, pappa, pappa, pappa, pappa, pappa, pappa, pappa...?
Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma...?

Att vi är familj är det ingen tvekan om.
Du är är en trygg och glad unge, trygg i din personlighet men också som del i vår familj.
Det märks på ditt sätt att vara, att ta en självklar del.
Vi vet att det bara är tre månader sedan vi bli familj, så vi vet att vi fortfarande har en bit kvar, men det är ljuvligt för oss att börja kunna säga att vi vet vem du är, vår älskade lilla unge, och hur du funkar.
Det första du säger på morgonen är Mamma eller Pappa.
Eller Doah.
Beroende på vem som är närmast.
Du älskar att kom upp ur din säng och mysa på magen på oss, pappa eller mamma.
Du går ofta och leker med dina saker, men kommer då och då upp i famnen på oss som för att "tanka" lite kärlek. Då lägger du ofta huvudet i vår halsgrop och snusar högt med fingrarna i munnen.
Sedan leker du vidare.
Du fullkomligt älskar at bli kittlad och pussad i halsgropen och då vi slutar tittar du på oss med spjuveraktig blick, flämtar lyckligt och säger -Mera!
Du älskar att leka med bilar, att köra med dockvagnen med Dockan i, sova i din Mountain Buggy och hatar att ha täcke.
Du somnar lätt, gärna i vagnen men öven i sängen. Dock inte direkt i din, utan på vår säng efter att ha lyssnat på vaggmusik på youtube en stund (lala sätt som funkar är bra...!).
Du är ingen storätare, men gillar ägg och smörgåsar med leverpastej, pasta och korv. Och kakor!
Du är otroligt rolig, vi ser direkt när du skojar oavsett om du har orden till det. Men du visar med hela kroppen vad du menar.
Du må vara lite sen i motoriken, men med Noah som storebror och med dig som härmar allt han gör, kommer du snart vara i kapp. Du springer och klättrar, hoppar i studsmattan, gungar på vanlig gunga och vill alltid följa med Noah och hans kompisar när de ska cykla på gatan.
Du, på din lilla trehjuling. Och vad arg du blir när du inte får...
Du äskar att sjunga, särskilt Blinka lilla stjärna på spanska. Men hänger gärna med i melodin till Bä, bä vita lamm och Ekorrn satt i granen. Vi förvånas över att du är så pass tonsäker, liksom ditt tydliga intresse för pianot, trummor och gitarren, så det ska bli kul att se om det finns ett musikintresse hos dig även när du blir lite äldre.
Du har de ljuvligaste gluggarna mellan framtäderna, både uppe och nere.
Och du suger på två fingrar.  Det ser tryggt och väldigt gulligt ut, men det där med att du samtidigt petar dig i näsan med tummen måste vi nog försöka göra något åt...

Du har ett ljuvligt hårsvall med massor av små korkskruvslockar som vi måste lära oss sköta på rätt sätt. Tur nog är du inte håröm, men du älskar inte att sitta still. Så ännu är det lite av en utmaning att göra flätor och kanske en förklaring till varför du så ofta har tofsar.

Vi kan titta på dig och inte fattat hur vi kunde ha sån tur, igen.
Vi har fått precis det vi önskade oss. Igen.
En frisk, glad unge med huvudet på skaft och solsken i blick.
Dig.
En mamma och pappa gav dig livet, men vi får möjligheten att leva det med dig.
Och du fick möjligheten att bli del i en familj, fick en mamma, en pappa och en bror.
Det är en sorg och en glädje i ett, precis som livet i ett nötskal.
Om du en dag önskar leta reda på ditt biologiska arv, kommer vi stå kom dig till hundra procent.
Vi kommer älska dig lika mycket ändå.
För du är vår lilla tjej.
Du, vårt lilla Colombahjärta, som kom till oss en varm dag i Cali.
Du, vår lilla L.
Vår älskade unge.

Varmaste kramarna och blötaste pussarna,

mamma och pappa.

Hemma i två veckor

Det märks att vi är hemma nu.

Dagarna fylls av aktiviteter och spring, av häng med kompisar, bak och matlagning.

Gräset ska klippas, vi ojar oss över att det blir så mycket mer tvätt och leksaker med en liten till hemma och det plinkas på pianot igen.

Vi går kvällspromenader, cyklar till lekparken och läser kvällssagor.

Grannarna kommer över och frågar om vi ska komma över och fika. 

Och vill inte vi ta ett dopp i poolen...?

Vi får härligt besök av Kenyavännerna Percivals och våra ungar leker så det sprutat ut öronen! (Noah och Wilson har alltid haft kul, liksom vi vuxna, men nu visar det sig att även våra småtjejer gillar att leka ihop.)  

Vi går stadsruntur i vackra Uppsala och leker i Pelle Svanslösparken, handlar frukostflingor och grillar.

Vi stiftar nya bekantskaper och odlar gamla, dricker sydafrikanska viner och appear saft.

Vi plockar leksaker både ute och inne, trampar på legobitar och snavar över dockvagnar.

Hallon måste plockas, vi funderar på om vi behöver ta bort röda vinbärsbusken och väntar på att blåbären ska mogna.

Noah blir bjuden på kalas, så presenter väljs, köps och slås in.

Pappa Paul planerar in Padeltimmar, mamma Fia åker in till stan och hänger med go'vänner, Noah leker med kompisar och Lucie, tja hon myser här hemma. 

Det målas naglar, plockas fram dynor efter regn och äts glass.

Vi besöker Laxen, planerar in besök på skolan och ansöker om föräldraledighet.

Örebrobesök planeras, vi ringer till mormor och morfar i tid och otid och Noah inser vid middagsbordet att han saknar Colombia och vännerna där (vilket faktiskt värmer i magen!).

Livet är bra konstigt, men då märks det också att vi verkligen är hemma.

När hemlängtan redan vänts till tillbakalängtan.

Allt detta och lite till.

Inte konstigt att det blir längre och längre mellan inläggen.

Och kanske är det läge att börja avsluta snart. 

Vardagen börjar verkligen ta vid.

Vi planerar att vara hemma tillsammans fram tills 1 oktober. 

Sedan delar vi lika på tiden fram till sommaren, men Paul får ta första passet.

Vår Colombiaresa börjar faktiskt närma sig sitt slut för denna gång.

Nu börjar hemmaresa ta vid.

Det där som kallas livet.

Älskar't.

Fyrhändigt

Blånaglar ;)

Wilson och Noah

Malika och Lucie

Besök på hemmaplan.

Vi har varit hemma en vecka nu.
Och det har varit så skönt, för all familj och vänner har kommit till oss.
Vi har inte behövt åka någonstans.
Och det är precis vad vi känt att vi behövt.
Bara vara hemma.
Få bo in oss, städa undan och strukturera om huset (blev som lite trångt när vi klev innanför dörren med en liten till…)
För Noah att få "leka klart med alla leksaker", som han uttryckte det en dag då han tyckte vi inte alls skulle gå en kvällspromenad i början av veckan.
För Lucie att känna sig trygg.
Och för Paul och mig att hinna fixa allt praktiskt som ska ordnas när man kommer hem från en adoptionsresa.
Det är papper som ska skickas, personnummer som ska ansökas och läkarbesök som ska bokas för ens barn. Men även hälsokontroll för oss andra.
När det så är läkarbrist och sommar, då blir det lite, lite krångligare än om det är mitt under året blev vi varse. Det löser dig, men det tar lite längre tid.
Tur att Samriterhemmet finns, som fick ta hand om allt som ingen annan kunde ta han dom, liksom Svartbäckens BVC...

Mitt i alla praktiska detaljer, har det varit underbart för oss, fantastiskt för Noah och, har vi insett, jätteroligt för Lucie att vi fått lite besök då och då.
Mormor och morfar kom ett par dagar och det var så rörande att se hur vår lilltjej, som tidigare varit så avvisande mot andra än oss, nästan självklart knöt an. Som om det var det mest självklara i världen. Säkert hjälpte det att vi facetimeat ganska så mycket ( det blev nog säkert var tredje-fjärde dag, minst…) och att Noah älskar sin mormor och morfar.
En av kvällarna de var kvar kom Johanna, Jonas och kusinerna. De var på väg hem från Portugal och stannade till för lite kramar, häng och grill. Noah, som längtat efter dem sedan dag ett, satt säkert fem minuter helt still i Johanna knä med huvudet inborrat i Johannas halsgrop och bara njöt av att dom var där.
Vi har haft besök av Jonesarna, som lämnade kvar ett ljuvligt gammalt dockskåp som Lucie lekt med varenda dag sedan dess, av Linda och Astrid, Ylva och så grannarna  i det gröna huset igen. Fast just där springer barnen och vi så mycket att Lucie nog tror att vi har två hus… ;)
Eva och Michel kom förbi på en kaffe och Karin har vi också hängt en stund med.

Och mitt i allt detta landande, sociala återhämtande och praktiskt fixande går Lucie omkring.
Så självklart.
Hon tar för sig av världen och allt omkring henne  på sitt eget lilla sätt. Kommer konstant över till oss, vi självklara, som för att tanka. Men fortsätter sedan ta för sig och utforskar del för del av det hon har omkring sig. Hon tar för sig, hörs och märks. Testar gränser, tar kontakt och vågar prova nytt.
Vilket i sig ju för oss andra i familjen kan ge både höjda stressnivåer och akut hörselnedsättning ;) men det är verkligen bara positivt!
Det är nästan rörande att se vilken framåt tjej som fanns där bakom det tysta skalet.
Det är värmande att se hur hon blommat upp och visat vilken ljuvlig unge hon är, istället för den flickan som levde på barnhemmet.
Hon är inte längre rädd för nya människor, även om hon långt ifrån kastar sig i deras famn. Däremot märks det när hon känner sig trygg med någon och då inte är rädd att vara nära eller få hjälp.

Tack och lov har vi nog världens bästa familj och vänner.
På riktigt. <3
Alla, och nu menar vi verkligen alla, har helt naturligt och respektfullt låtit bli att ta upp henne utan att fråga, låtit henne ta kontakt istället för vice versa och gett Noah just den där första uppmärksamheten som han så väl behöver.

I helgen ska vi försöka bli klara med de där mest praktiska sakerna vi insåg att vi var tvungna att ta tag i.
Mer plats för leksaker och böcker.
Vi har det inte så stort, men man kan anpassa sig och köra compact living! :) Vi har gjort om ett av skåpen i hallen till lekhylla för Lucie. Så nu kommer vi faktiskt få plats.

Och det känns bra, eftersom vi får besök nästa vecka. Våra gamla Kenyavänner fån Götet, som också fått en liten tvåårig tjej under sommaren kommer förbi. Då är det nog läge för lite ordning.
Gissar att det kan bli ett sunt slagfält varje eftermiddag, så då är det ju bra att var sak har sin plats som farmor altid sa.

Det traditionellla fotot på trappen.

Första med Lucie!

Lite återblick i bilder

Jag satt och bläddrade i bilderna från de senaste två månaderna.
Vilka minne som fladdrade förbi.

Dagarna innan vi träffade dig, Lucie och resan till kafferegionen. Glädjen att se lite av Colombia på riktigt.
Fösta mötet. Nervositeten. Beslutsamheten. Glädjen. Allvaret. Den försiktiga lyckan.
De fösta dagarna. Lättnaden av att se en annan flicka bakom allvaret.
Midsommar. Hur roligt det är att göra en midsomarstång av banablad.
Medardo och alla taxiresor. Tack vare honom vågade vi börja prata spanska.
City touren. Insikten av att Cali är stort.
Christi Rey, Zoo, Andoke och Cali city. Alla nya intryck. Alla varma promenader med dig i sele och en hoppande brorsa  mellan oss föräldrar.
Nya vänner. Både de som bodde länge och de som var på genomresa. Och de som jobbade.
Lekplatsen och poolen. Våra tillhåll. Och Noah som lärde sig simma!
Personalen på Stein. De som gav oss en sådan trevlig, oförglömlig och familjär tid.
Fika och kvällsöl. Undrar hur många kakor vi har gått igenom…? Och kvällsöl…?
Besök i fin-Cali hemma hos Rendahls. Tror fortfarande inte helt på att det verkligen fanns kajmaner i sjön, men det var en väldigt rolig dag!
All lek på hotellet. Tittut, kurragömma, hopp i sängar, sjunga sånger.
Läggningar. Att få lägga barn eller mysa med bars storebror när du somnat.
Kaffe på verandan. Socialt häng för stora och små. Spring och lek i trapporna.
Perro! Barnen som flockas kring ljuvliga Lorenzo och Hanna.
Gato! Katterna som gillar att bli klappade… till viss del.
Marknader. Loma de la Cruz, stan och hängmattor.
San Antionio. Promander och gofika.

Och så Bogota. Fantastiska dagar trots att vi kände att vi nu var klara att åka hem. Parque 93, Usaquen, möte med Shanna o familj, Parque Simon Bolivar, date med Malin och Jhoan, Montesserat och vänliga människor på ambassaden.

Ja vi må haft med oss en massa bagage hem, men verkligen ännu mer minnen av människor, platser och upplevelser.

Allt detta, tack vare att vi fått det bästa av allt, vårt lilla oemoståndliga bihang och ljuvliga kompletteringshjärta här i Colombia.

Dig, illa L.

Du som man som storebror bara måste pussa på när du sover.

Du som pratar hål i huvudet på oss, får oss att skratta hejdlöst och känna värme, varm som Calis sol sprida sig i kroppen.
Du som inte alls blev en Freya utan redan var en Luciana.
Vår Lucie.

Jag hade kunnat lägga ut hundra bilder på dig, men det får bli dessa…

 

¨

Andra minnen som poppade upp, var alla personer vi dagligen mötte, pratade med och fick hjälp av. Alla de som jobbade på Stein. En av dagarna dag tog jag kameran med mig jag och tog kort på dem allihop. Väl här hemma har en del namn redan lyckats ramlat ur minnet, dock har inte deras ansikten gjort det, och hur de såg ut när de log. Den dagen vi åker tillbaka hoppas vi få återse några av dom.

Våra hjälpsamma vaktmästare

Nattvakten och den vaktmästare som tog över efter Fernando, som gick på semester.

Våra fina receptionsflickor (till höger Natalia)

Vår närmaste städerska till höger, Livia och hennes glada kollega med det långa vackra håret till vänster

Goa "Landry?", som imponerade på oss med engelska ord och uttryck.

En annan av våra vänliga och pratglada städerskor 

tillsammans med Adeile, Don Enriques fru och Lauras syster.

Mamma Fia tillsammans med tjejerna i matsalen, Laura och LuzMarie.

Dessa två tjejer träffade vi flera gånger per dag, och de vi kanske saknar mest.

Vackre alltiallo Gonzales och ljuvliga Maria i köket

Don Enrique och hans dotter Karolina

Många minnen poppar upp i stunden, men just nu ör det mest detta tt landa hemma och börja vår nya vardag som tar upp våra sinnen. Men vis av erfarenheten vet vi ju att om ett tag, om ett par månader, kommer minnena dyka upp igen en efter en och när man minst anar det.

Och det ger en, oftast bara varm men även ibland förvånande stark tillbakalängtan.

Vi har ju varit med förr… ;)

Att få landa

Det tar ett par dagar, det där med att landa.
Att få känna sig hemma igen, och inte känna det som om allt är på låtsas.
Sluta känna den där tomheten som alltid infinner sig efter en lång resa.
Denna gång gick det på en dag, att landa rent psykiskt.
Det fysiska tog längre tid.
T ex det där med tidsomställningen.
Vad vi blev full i skratta när vi vaknade 13.45 där på fredagsmorgonen…
Där försvann liksom den dagen, med alla tidsbokningar som vi tänkt passa på att göra så vi fick tid veckan därpå.
Men å andra sidan fick vi en väldigt skön helg.
Vi har tvättat och plockat, klippt gräs och ränsat ogräs.
Vi har försökt lära Lucie förstå att hallon är sommarens höjdpunkt, vilket gått sådär… Hon har spottat ut sådär ca 10 stycken.
Vi har insett att vår dotter kanske inte har lika stor koll på kroppen och sina motoriska skills som sin bror. Hon for på huvudet från trehjulingen redan första eftermiddagen och har numera en snygg fläskläpp. Lilla tuffingen, hon lär bli luttrad…!
Vi har lagat egen mat för första gången på 2 månader. Den grillade middagen var den godaste på riktigt, riktigt länge!
Vi har hängt med grannarna Andersson, badat i poolen och fikat.
Vi har haft besök av Ullis, Vera och Elis- äntligen enligt Noah.
Vi hade Gunilla på kvällsfika, med en Lucie som bubblade värre än vanligt. Gissar att hon pratade om hur mycket hon lekt med Vera i studsmattan tidigare.
Vi har tvättat den sista tvätten (allvarligt, hur mycket kläder hade vi egentligen med oss!?) och varit och handlat.
Vi har kollat på sommarlovsmorgon! Kan bli så att vi måste kolla in alla tidigare avsnitt imorgon bitti…
Vi har fått en gungställning! Lite sliten, ganska grön, men så skön! Och barnen älskar den!
Och i morgon hoppas vi mormor och morfar kommer.

Så vi har börjat landa på alla sätt.

Hemma

Vi är hemma!
Hemma med välkända dofter som kvällsluft, hemmatvättade lakan och sommarregn.
Hemma i egna sängarna, bland de efterlängtade leksakerna och trädgården.
Hemma, till kvällspromenader,  egna köket och dricka vatten direkt ur kranen.
Så himla skönt!

Efter en visserligen lång men förvånansvärt smidig hemresa, landade vi slutligen på Arlanda igår kväll 21.55.
Då hade vi sovit gott säkert 6 av de 10 timmarna i luften mellan Bogota och Frankfurt.
Eller i alla fall slumrat gott.
Har man en dotter som rör sig mycket i sömnen i vanliga fall och nu halvlåg, uppallad med kuddar i en flygstol, då sover man i intervaller. Två gånger var hon på väg ut, nervägen, genom bältet och ner på golvet. Men sov gjorde hon!
Liksom Noah som sov som en klubbad!
På Frankfurts flygplats hade vi nästan 5 timmar att slå ihjäl, men det gick också smidigt. Vi gick lite, fikande lite, handlade lite och satt och pratade.
Och sedan var det ju bara 2 timmar hem. Då somnade Noah så hårt att han inte gick att få liv i när det var dags för mat.
Säkert lättnaden över att han skulle vara hemma snart.
Som han hade längtat efter denna dag!
Och när vi äntligen var på väg ner upptäckte dessutom Noah att han hade en lös tand! Det var i stunden nästan lika stort som att vi snart skulle landa efter 2 månader i Colombia.
Fatta, första tanden…!

Med stora ögon tittade Lucie på Gunilla som kom och mötte oss, Gunilla som hon sett så många gånger på FaceTime men som nu måste verka mycket större än på den lilla Iphoneskärmen. Den lilla kaninen hon fick har hon hållit ett stadigt tag om idag. Får kanske döpa den till Arlanda?
Noah fick, till sin otroliga lycka, en liten bok att sätta Pokemonkort i och ett packe med kort i som välkomstpresent av Gunilla. Precis en sådan som Alve hade och som Noah önskat sig nu när vi kom hem!
Det var så otroligt skönt att bli mött av någon jag känt sedan... alltid.
Gunilla, min faster, som hållit i mig när jag var nyfödd, spenderat varenda sommar med mig och min syster, bott i samma stad som mig och Paul sedan 20 år och numera hämtar Noah på förskolan varje tisdag.
Det var så skönt med lite vanligt, känt och lugnt efter dessa två månader med nya möten, nya intryck och nya saker att lära sig. Hur härligt det i sig ändå är.
Men nu var det så oerhört skönt att komma hem.
Så tack, Gunilla för att du kom och mötte oss.
Vår bästa granne Johnny mötte oss ute på parkeringen, med stora bilen, och vi fördelade all packningen i den och Gunillas.
Sedan var det äntligen dags för hemfärd.
Mot vårt hus.
Mot riktiga hemma.

Vi hade varit lite oroliga att Lucie skulle vägra bilstolen. Hon, som helst av allt stått upp när vi åkt taxi.
Men kanske var det chocken eller bara att det var skönt, men hon satt lugnt i den nästan ända fram tills avfarten till Gamla Uppsala.

Och som om hon alltid vetat att det var här hon skulle bo, tultade hon in genom dörren på Tors väg och började leka med leksakerna i vardagsrummet och Noahs. Som om hon visste att detta var hemma.
Hon, som vi fick fått information om att hon hade svårt med förändringar.
Hon, som alltid varit lite försiktig på nya ställen.
Hon, som  hade varit så allvarlig första dagarna efter att vi träffats.
Nu satt hon i ett för henne nytt hus, med nya saker och betedde sig som om det var den mest naturliga sak i världen.
Då och då hördes ett
-Luciana!
eller
-Doah!
då hon pekade på bilder på henne själv eller Noah på väggen eller kylskåpet.
Eller så bubblade hon på sitt eget, oförståeliga men väldigt mysiga Luciana-språk. (Det är varken spanska eller svenska)
Annars hade hon fullt upp med att plocka bland leksaksmaten vid leksaksspisen och Noahs flygplan.

Det blev ganska så sent innan vi kom isäng.
Vi fikade lite, vi plockade lite, Noah lekte med nästan alla sina saker...
Att landa hemma efter en lång resa tar ju sin tid.
Men vi känner dessutom av Colombiatiden rejält.
Vi kom i säng först runt 2-3 på natten och vaknade, hela familjen, först 13.40 dagen därpå.
Och ikväll har vi två barn som är smått omöjliga att få att somna.
Vi inser att vi kommer att få ta ett par jobbiga kvällar innan vi är på banan igen…

Men det kan vi ta.
Vi hade en otroligt skön eftermiddag.
Vi tvättade (väldigt nödvändigt), tog en tur till Gränby, åt middag och handlade lite kläder till Lucie och Noah (också väldigt nödvändigt eftersom allt nu ligger i tvätten) och tog sedan en lång kvällspromenad i Gamlis (inte nödvändigt alls men himla trevligt) och lyckades träffa två par trevliga grannfamiljer. Det kändes verkligen att vi var hemma där vi stod och pratade i skymningen, om just sådant vi pratar om i Sverige med våra grannar.
På svenska.
Om hur vår resa varit, om vi ville ta över en gungställning efter familjen Svedts barn (ja, tack), om man badar mycket i sin pool, vad man gör med lösa tänder, hur ena familjens återresa till Sydafrika varit (då de träffade vänner till oss!), om vilka lärare det är som ska ta förskoleklasserna och om hur länge man bor hemma som äldste son om man kommit in på universitetet.
Vi njöt lite.
Dels för att grannarna är trevliga, men också för att vi har saknat det.
Det lättsamma, självklara.
Att förstå allt.

Nu har vi ett par dagar då vi ska vända klockan och få ordning på sovrutiner.
Vi ska träffa familj och vänner och bocka av checklistan från Adoptionscentrum; Hälsokontroll på Samariterhemmet och BVC-koll på BVC, personnummer
på Skatteverket och nytt pass hos Polisen,

Bloggen får hänga med ett litet tag till, även om vi nu är hemma från vårt andra mest fantastiska äventyr.
För hemma är vi nu.
Men det är ju också nu vårt liv med Lucie börjar på riktigt.
I Cali hade vi tid att bli familj, och vi känner att vi landat i just det.
Nu är det tid att jobba in rutiner och få tid till möten med familj och vänner.

För nu är vi hemma!

Behövligt tvag efter resan blev till skoj och bus i badkaret hemma på Tors väg idag

Sista dagarna

De senaste dagarna har vi tagit det ganska lugn, jämför med de dagar då vi dragit iväg på heldagsutflykter.
Vi har softat en hel del på hotellet, tränat lite, lyckats äta yoghurt och banan med kniv och gaffel, passat på att ha lite migrän och magkör, träffat Malin och Jhoan i lekparken vid Parque de Contry, gått igenom Unicentro och ätit crêpes på Crepes and Waffles, haft en mamma-Noah lekstund i Parque 93 med fika på Donkin Donughts och idag har vi varit upp till Monteserate!

Monteserate, ja vilken plats!
Vi förstod, när vi stod på toppen av berget och blickade ut över hela Bogota, varför alla sagt att vi absolut inte fick missa detta!
Linbanan upp var maffig i sig, brant uppför steg den och för varje meter uppdagades mer och mer av 10 -miljonersstaden Bogota.
Att sedan komma ut på toppen av berget, till kyrkan och de små husen och se den vidunderliga utsikten, som i och för sig hade varit ännu maffigare om vädret varit bättre, men ändå… Framför oss kunde vi se hela Bogota breda ut sig ända fram till bergen på motsatta sidan. Bakom om böljade gröna berg så långt ögat kunde se. Det var så vackert och man kände sig så liten.
Och det var så långt ner…!
Ja, nu var det som sagt stundtals både regnigt och dimmigt, men det var i sig väldigt maffigt att se molnen vandra över bergen bakom oss.
Det var kallt och blåsigt, mycket kallar och blåsigare än vi någonsin känt av någonstans i Colombia och vi hade på oss alla kläder vi hade.
Vi passade på att ta en liten snacklunch, fantastisk god korv (Salsichia) och potatis, på ett av matställena inne på marknaden. Men sedan blev barnens händer så kalla att vi tog linbanan ner igen.
Men så väl värt besöket!

Nu har vi bara morgondagen kvar i Bogota.

Klockan 17 går taxin till flygplasten, och sen är det inte många timmar kvar innan vi sitter på planet hem. 

Och dagen efter är vi hemma i Sverige igen.

Vi längtar efter er därhemma.

Jättemycket.

Hur mycket vi än har lärt oss älska Colombia,

så är Sverige ändå hemma.

För där finns ni!

<3