Intensiva dagar

Våra senaste dagar har varit ganska så intensiva, särskilt i jämförelse med hur vi brukar ha det.
Inte bara för sentencian och allt med den, utan för att det helt enkel bara råkat bli så.

I onsdags hade vi härlig heldag med Rendahls hemma i deras nya boende i den fina delen av Cali.
Vi körde all in och hann med besök vid krokodildammen (jodå, det finns kajmaner i den, även om vi tyvärr inte lyckades se någon), glassbarshäng (med värsta lekborgen), hamburgerlunch (godaste hamburgarna i Colombia), poolhäng (mest pool för de yngre och häng för oss äldre) och en promenad genom deras centrum bort till en galleria med hoppborg (för de yngre).
Noah tyckte det bästa var allt och poolen, medan både Paul och jag nog njöt bäst av kvällen. Att få sitta vid den upplysta poolen, vi fyra vuxna, efter att småbarnen lagts och Noah och Alve hamnat framför en film och bara få prata strunt och njuta av ett glas rose' medan fladdermöss och cikador avger små ljud i natten och ljusjirlangerna sprider sitt mysiga sken i trädgården… Det är bra gött!

På Biffs Burger

Fortfarande inte övertygade, men det ska finnas kajmaner i sjön...

Lucie njuter i glassbarens bollhav!

Som alltid, underbar utsikt över bergen vare sig man tittar ut från ett köpcentrum eller inte.

Noah och Alve.

Torsdagen försvann som i ett mindre, fast härligt, töcken av alla papper och signaturer, senteciaoriginal och födelsebevis, köanden, att springa mellan olika hus och kopieringsställen och slutligen boka tid för passet. Allt i ett galet hett Cali. Jag var helt slut när jag kom hem efter fyra timmar, även om allt gått jättebra. Så det var lite skönt att doppa oss i poolen och sedan ta en promenad till St Antonio för lite firande-fika.

Idag, fredag, har jag varit och fixat med Lucies pass medan Paul var hemma med Noah.
Maria Helena hade missat att delge oss den lilla detaljen att Lucie skulle med till passkontoret. Vi hade kanske kunnat räkna ut det själva i och för sig, men som de Colombiasätt-ovana adoptivföräldrar vi trots allt är, hade vi behövt den infon i tid.
Så det blev lite hetsigt att hinna i tid till passhuset.
För vi åkte dit vi två gånger.
En gång utan barn. Tills Maria Helena insåg att det inte var något barn med i bilen.
Och en gång med. Med barn.
Det blev faktiskt ganska komiskt mitt i all stress.
Och det gick ju bra till slut.
Även om vi fick vänta en timme när vi väl kom in med andan i halsen, jag med Lucie på armen, Maria Helena med wetwipes-lådan och en banan under armen och advokaten Judith med alla papper i handen.
Och även om Lucie ser allt annat än glad ut på kortet och håret står på ända.
Men pass blir det.
På tisdag morgon ska vi hämta det.

Eftersom dagens bravader ändå inte tog så lång tid, passade vi på att ta en liten utflykt under lunchtid. Tillsammans med Valter, en annan mysig taxi chaufför som jobbar för Don Enrique, åkte vi till Fruit Market. Det är en hederlig inomhusmarknad där det säljs massor av frukt, grönsaker, kryddor och mediciner i ena delen och kött, ost, blommor, korgar och andra mediciner i andra.
Vilket ställe!
Vilka dofter!
Noah ville först inte gå in, men efter att vi mutat honom med Bogotaodlade jordgubbar, mjuknade han och var den som sist ville gå ut. Hans favorit var de levande duvorna, tupparna och kycklingarna. Gissar att Pauls var ostarna. Mina var nog de mystiska medicinerna i glasflaskor med handskrivna etiketter på. (Till allt, som Valter sa)
Vi valde att ta lunch där på ett litet kyffe som serverade helt underbart god mat. Vi åt upp allt, varenda en av oss. Noah och Lucie käkade ris (som alltid) och kyckling medan vi andra tog någon slags nasi goreng med korv och platano i. Innan vi åkte hem igen kollade vi lite bland souvenirbutikerna utanför. Men nu har vi varit runt så pass att vi blir snåla när de tar mer än vi vet att vi kan betala på annat stället. Så det blev inte mycket köpt där. Och vi ska tillbaka till Loma De la Cruz istället, indianmarknaden närmare oss.

På eftermiddagen blev det barberarbesök igen.
Förra gången var de Paul.
Nu var det Noahs tur.
Han har velat klippa sig kort som pappa ganska länge, och när det visade sig att vi hittat en bra frisör som gillade att klippa afrohår, fick han sin vilja igenom.
Glad, om än nog lite nervös, satte han sig i en frisörstol för första gången i sitt liv.
Och efter ca 45 min hoppade en otroligt stolt kille ner.
Så snygg, så somlig och så cool.
Och till en kostnad av 65 svenska kronor…!

Före...

…under...

…och efter!