Hemma

Vi är hemma!
Hemma med välkända dofter som kvällsluft, hemmatvättade lakan och sommarregn.
Hemma i egna sängarna, bland de efterlängtade leksakerna och trädgården.
Hemma, till kvällspromenader,  egna köket och dricka vatten direkt ur kranen.
Så himla skönt!

Efter en visserligen lång men förvånansvärt smidig hemresa, landade vi slutligen på Arlanda igår kväll 21.55.
Då hade vi sovit gott säkert 6 av de 10 timmarna i luften mellan Bogota och Frankfurt.
Eller i alla fall slumrat gott.
Har man en dotter som rör sig mycket i sömnen i vanliga fall och nu halvlåg, uppallad med kuddar i en flygstol, då sover man i intervaller. Två gånger var hon på väg ut, nervägen, genom bältet och ner på golvet. Men sov gjorde hon!
Liksom Noah som sov som en klubbad!
På Frankfurts flygplats hade vi nästan 5 timmar att slå ihjäl, men det gick också smidigt. Vi gick lite, fikande lite, handlade lite och satt och pratade.
Och sedan var det ju bara 2 timmar hem. Då somnade Noah så hårt att han inte gick att få liv i när det var dags för mat.
Säkert lättnaden över att han skulle vara hemma snart.
Som han hade längtat efter denna dag!
Och när vi äntligen var på väg ner upptäckte dessutom Noah att han hade en lös tand! Det var i stunden nästan lika stort som att vi snart skulle landa efter 2 månader i Colombia.
Fatta, första tanden…!

Med stora ögon tittade Lucie på Gunilla som kom och mötte oss, Gunilla som hon sett så många gånger på FaceTime men som nu måste verka mycket större än på den lilla Iphoneskärmen. Den lilla kaninen hon fick har hon hållit ett stadigt tag om idag. Får kanske döpa den till Arlanda?
Noah fick, till sin otroliga lycka, en liten bok att sätta Pokemonkort i och ett packe med kort i som välkomstpresent av Gunilla. Precis en sådan som Alve hade och som Noah önskat sig nu när vi kom hem!
Det var så otroligt skönt att bli mött av någon jag känt sedan... alltid.
Gunilla, min faster, som hållit i mig när jag var nyfödd, spenderat varenda sommar med mig och min syster, bott i samma stad som mig och Paul sedan 20 år och numera hämtar Noah på förskolan varje tisdag.
Det var så skönt med lite vanligt, känt och lugnt efter dessa två månader med nya möten, nya intryck och nya saker att lära sig. Hur härligt det i sig ändå är.
Men nu var det så oerhört skönt att komma hem.
Så tack, Gunilla för att du kom och mötte oss.
Vår bästa granne Johnny mötte oss ute på parkeringen, med stora bilen, och vi fördelade all packningen i den och Gunillas.
Sedan var det äntligen dags för hemfärd.
Mot vårt hus.
Mot riktiga hemma.

Vi hade varit lite oroliga att Lucie skulle vägra bilstolen. Hon, som helst av allt stått upp när vi åkt taxi.
Men kanske var det chocken eller bara att det var skönt, men hon satt lugnt i den nästan ända fram tills avfarten till Gamla Uppsala.

Och som om hon alltid vetat att det var här hon skulle bo, tultade hon in genom dörren på Tors väg och började leka med leksakerna i vardagsrummet och Noahs. Som om hon visste att detta var hemma.
Hon, som vi fick fått information om att hon hade svårt med förändringar.
Hon, som alltid varit lite försiktig på nya ställen.
Hon, som  hade varit så allvarlig första dagarna efter att vi träffats.
Nu satt hon i ett för henne nytt hus, med nya saker och betedde sig som om det var den mest naturliga sak i världen.
Då och då hördes ett
-Luciana!
eller
-Doah!
då hon pekade på bilder på henne själv eller Noah på väggen eller kylskåpet.
Eller så bubblade hon på sitt eget, oförståeliga men väldigt mysiga Luciana-språk. (Det är varken spanska eller svenska)
Annars hade hon fullt upp med att plocka bland leksaksmaten vid leksaksspisen och Noahs flygplan.

Det blev ganska så sent innan vi kom isäng.
Vi fikade lite, vi plockade lite, Noah lekte med nästan alla sina saker...
Att landa hemma efter en lång resa tar ju sin tid.
Men vi känner dessutom av Colombiatiden rejält.
Vi kom i säng först runt 2-3 på natten och vaknade, hela familjen, först 13.40 dagen därpå.
Och ikväll har vi två barn som är smått omöjliga att få att somna.
Vi inser att vi kommer att få ta ett par jobbiga kvällar innan vi är på banan igen…

Men det kan vi ta.
Vi hade en otroligt skön eftermiddag.
Vi tvättade (väldigt nödvändigt), tog en tur till Gränby, åt middag och handlade lite kläder till Lucie och Noah (också väldigt nödvändigt eftersom allt nu ligger i tvätten) och tog sedan en lång kvällspromenad i Gamlis (inte nödvändigt alls men himla trevligt) och lyckades träffa två par trevliga grannfamiljer. Det kändes verkligen att vi var hemma där vi stod och pratade i skymningen, om just sådant vi pratar om i Sverige med våra grannar.
På svenska.
Om hur vår resa varit, om vi ville ta över en gungställning efter familjen Svedts barn (ja, tack), om man badar mycket i sin pool, vad man gör med lösa tänder, hur ena familjens återresa till Sydafrika varit (då de träffade vänner till oss!), om vilka lärare det är som ska ta förskoleklasserna och om hur länge man bor hemma som äldste son om man kommit in på universitetet.
Vi njöt lite.
Dels för att grannarna är trevliga, men också för att vi har saknat det.
Det lättsamma, självklara.
Att förstå allt.

Nu har vi ett par dagar då vi ska vända klockan och få ordning på sovrutiner.
Vi ska träffa familj och vänner och bocka av checklistan från Adoptionscentrum; Hälsokontroll på Samariterhemmet och BVC-koll på BVC, personnummer
på Skatteverket och nytt pass hos Polisen,

Bloggen får hänga med ett litet tag till, även om vi nu är hemma från vårt andra mest fantastiska äventyr.
För hemma är vi nu.
Men det är ju också nu vårt liv med Lucie börjar på riktigt.
I Cali hade vi tid att bli familj, och vi känner att vi landat i just det.
Nu är det tid att jobba in rutiner och få tid till möten med familj och vänner.

För nu är vi hemma!

Behövligt tvag efter resan blev till skoj och bus i badkaret hemma på Tors väg idag