Visum

Vi har fått våra visum nu.
På Colombianska Ambassadens lilla, lilla kontor intill Humlegården fick vi hjälp av den mycket korrekta men otroligt vänlige "Chorche".

Ibland träffar man på dessa människor som bara har det.
Den där självklara pondusen.
Inte alls i någon negativ bemärkelse utan tvärtom enbart positiv.
Det hade George.
Han hade en vänlighet över ögonen som innehöll en stor dos av respekt inför den han hade framför sig.
Och kanske var det just det som gav honom hans pondus.
Att han mötte andra med en självklar respekt.
Jag tänkte på det flera gånger när jag satt i stolen i hans lilla , enkla rum i det annars så pampiga huset och väntade på när han satte ihop visumet.

Och vilken otrolig fingerkänsla han hade! För jag har nog aldrig sett någon skriva på datorn med pekfingrarna i den hastigheten! Jag hade inte haft en chans om det varit duell i maskinskrivning!

Men mitt starkaste minne av idag har inget med visum, adresser eller språk att göra.
Och det är nästan fånigt.
Men det var det lilla han frågade två gånger och det varma leende som spred sig över hans ansikte när han tittade i pappret och mumlande läste L's namn.
-You have a little daughter waiting?
Jag kände att jag blev alldeles varm i magen.
- Si.
- She is only two?
- Yes.
Igen denna värme som känns som kontrastvätska som sprider sig i magen. Fast utan kissnödighetskänsalan. Bara värmen. Ända upp i hjärtat.

Jag vet att det låter fånigt, men varje gång jag hör det är det som att bli träffad av en hink med varmt vatten, fast inifrån.
Även om det bara är för en sekund, värmer det som en kopp varm choklad.
Och vi borde väl ha vant oss vid tanken nu, men ändå… Det sålt emot oss som en liten kärleksbomb varenda gång vi får det sagt till oss.

Vi har vår femåriga Noah.
Och en liten tvåårig dotter.