Framme!

Igår kväll, straxt efter 23 colombiansk tid, kom vi fram till Hotel Stein efter 24 timmars resa. Då var vi så trötta att jag faktiskt inte minns att vi somnade. Men uppenbarligen gjorde vi det för alla vaknade vid sjutiden då solens strålar började lysa upp gardinerna och nattens ljud övergick i fågelsång.

Att en sådan lång flygresa ändå skulle gå så smidigt hade jag aldrig trott!
Flyget lyfte från Arlanda på utsatt tid, vi vinkande hejdå till Sverige och var i Frankfurt på ca en film.
Ett lunchstopp på McDonalds (fint ska det va när man är på resande fot…!) satt bra och snart satt vi på flygplanet som skulle ta oss till Bogota. Vi hade väl inte direkt sett fram mot den 12 timmar långa dagsflygningen, men vi hade laddat oss till tänderna. Tre böcker och en telefon till oss vuxna, och sedan en hel väska full med tidningar med leksaker i och mandalas (tack för dessa alla goa!), lego, ipad och bok.
Men så fanns det ju filmer att välja mellan vid varje plats!
Så den där väskan öppnades knappt. Noah såg däremot Trolls mins tre gånger och Star wars en (hm, inte mitt val…!), han spelade på sin Ipad och gick på toa.
För det senare var tydligen väldigt kul.
Sista två timmarna somnade han, bet ihop och gick vid bytet av flyg i Bogota och somnade som en stock väl på sista planet.
Men glad och pigg så länge han var vaken!

Även för Paul och mig gick det bra. Visst kändes det i kroppen redan efter 6 -7 timmar, och visst kändes det lite konstigt att både hinna börja och läsa ut en bok och ändå ha halva resan kvar, och visst blev vi lite bubbliga i magen av maten. Men det var allt! Ok, lite svettiga hann vi kanske bli när vi inte hittade till Cali-gaten i Bogota utan hamnade mitt i en enorm food court. (Vi tycker på allvar att det borde var tydligare markerat, med tanke på långväga och vid detta laget ganska dimmiga resenärer) Men vi kom ju rätt till slut.
Lagom till bording.

På flygplatsen i Cali möttes vi av den sötaste colombian jag sett! Han presenterade sig som Maureto, var huvudet kortare än jag, hade ett solbränt ansikte och de vänligaste, mest leende bruna ögon jag sett. Det kändes så otroligt bra att mötas av dessa när vi rejält trötta, ganska så resesmustiga och aningen svettiga kom ut från Cali Airport och det bara virvalade av spansktalande Calibor (gissar jag att de var just denna kväll). Han berättade att han skulle köra oss till vårt hotel.
Precis som vi förväntat oss slog värmen emot oss när vi klev ut i sommarnattten. Det var ljuvligt! Maureto lotsade oss ut på parkeringen i den varma kvällen, fram till en... pytteliten röd bil! Paul blev nog lite stressad och trodde först inte våra 6 väskor skulle få plats. Men med lite lirkande och med Noah i mitt knä, gick det finfint! Han hade nog gjort det hör förr, mannen med de vänliga ögonen.
Så fick vi oss en liten kvällstur i den mörka natten. Maureto berättade lite om vad vi passerade, sakta och tydligt på spanska, så att vi förstod och när vi inte förstod tog han något som vi fattade bättre. Gator t ex, kan vi bra nu! Avenidas, calles och carreras har vi stenkoll på!
Vi kunde även se ljusen från husen i Cali som klättrar uppför bergen på ena sidan av motorvägen och den stora Kristusstatyn (likt den i Rio de Janeiro, men mindre) upp på en av topparna.
Utmed vägen växte massor av, vad jag tror var,  Acaciaträd. I alla fall såg de ut så. Har dock inte hunnit kolla om det stämmer. Men vilken de-ja-vue det blev från Kenya!

Så kom vi så äntligen fram till Hotel Stein, detta lilla vackra kolonialhotell i hjärtat av Cali. När till slut alla våra väskor burits upp för alla trappor till det tornrum vi visade oss få , då slog den galna tröttheten till. Äntligen var vi framme på riktigt! Noah tog snabbt en av de två dubbelsängarna och vi den andra. Lakan var nästan onödig i det varma rummet, fläkten till trots. Men somande gjorde vi ändå. Ovaggade!

Idag har vi hunnit bekanta oss lite med hotellet. Det är större än vi först trott, har massor med rum och trappor åt alla håll och kanter, har både en jättebra liten lekplats och en söt, liten men funktionell pool och t o m ett lite gym, uppe på en veranda! Vårt rum är högst upp i som ett tornrum (det ni ser om ni letar upp en bild på nätet på Hotel Stein!). Rummet är ok i storlek, men käns lite avsides och vi vi tyckte det kändes lite olustigt med trappan som går ända upp i rummet. Noah är väl ok, men med en liten L… Så planen var att fråga om det fanns något annat rum.

Men så fick vi oss en pratstund med ägaren Enrique idag. Ännu en otroligt trevlig man. För er som känner våra goda vänner fam Glück, här var Tomas' tvilling! (Ni inte bar låter lika, ni är ÄR lika!) Han välkomnade oss med sådan värme att vi blev alldeles tagna. 2000 adoptivfamiljer har hunnit bo på Hotel Stein sedan de startade och hans mål är att vi ska trivas så bra att vi kan åka hem och känna oss del i familjen och längta tillbaka! Och inte vet jag vad de gjort med alla här, men varenda en ler glatt mot oss, lyssnar tålmodigt på min stakande spanska (den kan bara bli bättre), pratar med Noah i förbifarten (just sådär som han gillar och inte "gåpåigt"), och alla har en minut över. Dessutom är maten jättegod
Dessutom visade det sig att hotellet varit fullbokat under helgen så rummet vi fått var bara ett reservrum tills i morgon. Därav alla trappor och upp och iväg.
Så i morgon får vi ett (större!) rum, utan trappor och närmare lekplatsen och matsalen som, enligt honom passar oss betydligt bättre. Det låter bra.

Nu har vi softat vid poolen. Vattnet var lite kallt men svalkande, solen underbar och efterlängtad och t o m skuggan var perfekt varmt. Ca 28C var det idag.
Vi hade hela poolen för oss själva efter att alla som bott här i helgen åkte hem. Så vi passade på att leka så vilt vi kunde. Vi måste nog ta det lugnare när när andra flyttar in.
Men nu njuter vi.
Vi är ju äntligen här!