Taggad som inför en Fjällmara

Sista tiden har jag känt mig så otroligt taggad på att åka.
Inte för att det är konstigt på något sätt, vi väntar ju ändå barn och det är man ju förhoppningsvis sugen på… ;)
Men jag har kommit på att det är lite som att stå inför starten på en Fjällmara.
Den långa.
Inte Tjejmilen eller Lidinghalvan, eller ens Lidinglöppet, även om det också är långt nog.
Utan just ett Fjällmarathon .
(Kanske för att jag ännu inte sprungit något)

Det känns lite som att stå mot startsnöret och bara vänta på att startskottet ska gå.
Uppdämd energi liksom bara bubblar inom mig.
Jag har ett långt lopp framför mig, men jag vet hur jag ska använda energin för att klara mig ända i mål. Jag är lagom tränad för att kunna hålla den där hastigheten min kropp så väl känner igen.
Och jag är såååå taggad.

Kanske kommer jag inte kunna använda energin på samma sätt som hemma då jag springer på plana Upplandsslätten (Röbospårets kullar räknas inte riktigt), utan får ta i lite mer i riktigt jobbiga uppförsbackar.  Men tur nog kan man andas lite i nedförsbacken efteråt.
Kanske är jag inte alls så tränad som jag tror, men det kommer vara så mycket nya vyer och små saker att titta på att jag ändå kommer få tänka på annat.
Kanske får kanske springa lite omvägar om stigen blir för svårframkomlig, men det brukar ju göra att jag glömmer bort att jag är trött för det blir liksom roligare då.
Och jag är såååå taggad.

För det är verkligen så att vi ju inte kan veta hur allt blir när vi får lilla L, vi får ju ta det som det kommer. Vi kommer ju ganska troligt få en dotter som inte alls är som Noah, en liten tjej som beter sig på ett helt annat sätt. Och eftersom vi inte vet det förrän vi träffar henne är det som om startskottet går först då.
Först då vet vi vad vi behöver lägga energin på.
Först då vet vi hur vi kan göra rent praktiskt och faktiskt.
Föst då kommer vi ju märka ville uppförsbackar som finns och när vi kan hämta andan.

I mål kommer vi väl egentligen aldrig, men jag tänker mig vår Colombia resa som ett av livets alla lopp.
(eller projekt, som någon klok syster sa en gång. ) Målet är att känna oss som en familj när vi kommer hem, att ha med en lillasyster som landat med sin storebror, att ha en storebror som gillar sin roll och att vi alla är redo att kunna ta tag i ett nytt skede; livet i Sverige.

Och fram tills dess kan vi bara vänta, längta och låta energipåslaget bubbla på.
Mycket mer kan vi ju inte göra fram tills dess.

Ja, det skulle vara att springa lite då… ;)