Det går inte fort men det går långsamt.

Det går inte fort men det går långsamt, har ju varit ett stående skämt många gånger. Och lite så känns det nu. Det går sakta men säkert framåt, för varje dag är vi ju en dag närmare, men det är fortfarande en massa dagar kvar.

Men sakta men säkert växer den lilla högen med kläder på byrån.
En liten tröja till.
Ett par tights till.
En liten pyjamas.
Varenda gång vi håller upp ett plagg blir jag varm i magen.
Jag minns när vi stod här för 4 år sedan och höll i Noahs små kläder. Jag undrade så hur stor han skulle vara, hur mjuka hans små underarmar skulle vara och hur hans skratt skulle låta. Precis samma tankar kommer över mig igen. Den där varma, förväntansfulla, smått nervösa känsla som gör att jag blir så oerhört… taggad, tror jag faktiskt är rätt ord! Jag vill bara åka, så jag kan få ta reda på allt det där!

Och nu är det lilla L jag inte kan vänta på att lära känna.
Hur stor är hon? 80 cm, ja, vi vet, men hur stor är hon på riktigt?
Hur mjuka är hennes små armar? Luktar de solvarm hud och lite tvål? Är de mjuka som sammet?
Hur låter hennes skratt? När kommer vi få höra det första gången?

I all denna förväntan finns en nervositet också.
Jag var livrädd förra gången. Så otroligt taggad. Men livrädd.
För att bli mamma, för att kunna älska och bli älskad, för att vara vuxen och vara långt borta från nära och kära.

Denna gång är jag inte livrädd.
Noah lärde oss att det blir vad det blir, och de flesta problem löser sig med lite lugn, mycket tydlighet och kärlek och så lite stöd av andra (t ex min kloka Paul, som visat sig vara en betydligt större pedagog än jag i vissa fall, både mot mig och Noah). Och så lite tid.
Kanske går det inte alls lika smidigt som med Noah, men det kommer gå bra.
Vi kommer vara lika långt borta denna gång, men sist lärde vi oss att tack vare Skype, Facetime och Whatsup finns nära och kära så oerhört mycket närmare än vi trott.

Och jag hoppas verkligen att tiden i Colombia inte kommer gå fort, men långsamt. Så vi hinner med att bli familj, bli mamma, pappa, storebror och lillasyster och också få lära känna vår tjejs första land litegrann innan vi kommer hem igen. Vi kommer nog inte ha möjlighet att lära känna det på djupet, som Kenya, men där var vi ju å andra sidan nästan ett år. Men det är inte bara tiden som gör det. Det är vad vi gör med tiden där.