Syrener

Igår hade Noah med sig foto på sin lillasyster till förskolan.
Det var en stor sak för oss.
Och nog för Noah också.

Den första veckan var inte Noah sådär vidare begeistrad över det där med att ha fått en lillasyster. Känslorna var överallt och ingenstans, det var mycket argt, ledset, "Säg förlåt mamma! Varför då? Bara gör det!" för att sedan övergå i skratt fem minuter senare. Och han ville inte prata om henne.  Bara ha ett kort i sitt rum. Det fick allt räcka.

Sedan plötsligt, efter en vecka, var det som om något landade. En nyfikenhet eller en insikt, vilket vet jag inte. Eller ett stillat behov av att få extra mycket kramar, bli ompysslad och sedd extra mycket och få bekräftelse på att han är precis lika älskad trots att livet är omvälvande.

För plötsligt pratade han om Lillasyster. Plötsligt pratar han om Colombia.
På en och samma dag läste vi boken Orättvist, om Storskrot som får hem Lillskrot fem gånger (familjen består av två gula föräldrar och två bruna)
Han började fråga om Colombia, om flygresan, om det är varmt där, om det blir mörkt på kvällen när man ska sova, om han får ha shorts på sig hela dagarna, att han vet att det tar 12 timmar att flyga dit…

Och så kommer frågan "Får jag visa min lillasyster på Laxen?"

Dagen därpå höll han ett stadigt tag i den genomskinliga mappen när vi cyklade till Laxen. Inuti hade han en av de två bilder vi har på lilla L.
I dörren in mötte vi kompisen S och hennes mamma. Spontant frågade mamma E vad Noah hade i handen.
" -Min lillasyster. Vill du se? Jag ska visa henne på samlingen.

Så precis när syrenernas blad började slå ut, blev lilla L Noahs lillasyster för honom tror vi.
Ibland måste det bara få landa.