Walkabout och leenden

Vi gillar att gå när vi reser.
Att uppleva staden eller landet genom att titta sig omkring.
Se på arkitektur och byggnadssätt.
Se hur folket lever genom att se vad de handlar, vad de säljer och vad de äter på restaurangerna.
Se och möta möta människor och prata om än så lite.
Så var vi än är brukar vi efter ett tag börja gå. Först kortare sträckor och sedan allt längre.
Ju tryggare vi blir med området, ju längre sträckor brukar det bli.
(Fast numera lite barnvänligare sträckor när det gäller längd. )
Tack o lov är Noah bra på att gå.
Nu hoppar han ju mest egentligen, helst mellan oss, men när trottoarerna blir för trånga brukar även han gå. Eller hoppa mindre.
Lucie är numera nöjd och glad i selen på ryggen och det underlättar ju också oerhört.

Idag tog vi en lite längre tur.
Förbi vårt första "vattenhål" Centenario, shoppingcentret, men inte den vanliga raka vägen utan sicksackandes på bakgatorna. Sedan över ån så vi gick på Bolevarden fram till den lilla vackra gråa kyrkan Iglesia de Ermita.
Hittills är det så långt vi gått.
Nu fortsatte vi ner till höger om kyrkan, in i området San Pedro,  in i myllret, kaoset och ljudet.
För det var här den riktiga stan började, insåg vi!
Helt ljuvligt!

Stånd på stånd fyllde den annars ganska breda gågatan, med allt från lotter och armband till frukt och tobak. Eller som Noah uttryckte det (van vid att sälja på loppis?)
-Vad mycket saker de hittat!
Bakom stånden låg små cafeer, restauranger, frisörer och diverse mysko "hål i väggen"
Strax kom fram till den gröna vackra parken, Plaza del Ceycedo med sina stora, skuggande palmer och det stora "Justicia"domstolshuset på ena sidan.

Här var det full rulle!
Trafik blandades med gångtrafikanter.
Lunchätande kostymklädda män satt jämte unga mammor med spädbarn i famnen.
I ett gathörn stod en kvinna och sålde såpbubblepistoler så det flög såpbubblor över halva plazan och på andra sidan gatan stod en man och sålde klädhängare med fem krokar på.
Och salsa hördes från alla hörn!

Vi kryssade oss förbi plazan, fick fösa med oss Noah ett par gånger eftersom det ju var så mycket fascinerande att titta på, men fortsatte sen in i nästa gatumyller.
Här såldes mest skor, kläder,  väskor och andra saker i tyg (t ex hängmattor, sjalar och mössor) och här och där låg någon liten lunchrestaurang.
Och överallt spelades salsa!

Vi tog oss fram till Calle 7/ Callera 15 och affären Herpo (eller Herpes-affären som den ju självklart numera, mycket moget heter bland några av oss). Här kan man hitta jättebilliga barn (och vuxen-) kläder, vilket ju är toppen för oss som inte hade med jättemycket, och dessutom har en tjej som ännu kan ha storlekar för 1, 5-åringar här i Colombia. Mycket av det vi har med är fortfarande lite stort.
Här hittade vi ganska snabbt vad vi behövde och på vägen hem passade vi på att handla lite mer i några av butikerna längs vägen och fika upp oss lite.
Vi hann precis lagom hem till lunchen.
Lite lyxigt är det med helpension ändå.

Alltså, de som bor i Cali är så vänliga och leende att man bara inte kan låta bli att le tillbaka!
Visst ser vi att folk tittar på oss (och Caliborna de tittar verkligen!) och vi får en hel del kommentarer på att vi är ljusa och har två mörka barn. Men det är aldrig på något otrevligt sätt.
(Nu är ju inte vår spanska den bästa, men kroppsspråk säger också mycket.)
Människor kommer fram på cafeer, stannar oss på gatan, frågar i butiker.
De frågar ofta om de är våra barn (inte så konstigt), om de är syskon (ja, säger jag och inser ofta först efteråt att nog vill veta om de är biologiska syskon) och vill säga hur fint det är att vi gör detta.
Har ännu inte kunna förklara att det är en rent egoistisk sak att adoptera, och att det absolut inte är någon "god gärning" för någon. Jag menar, vem skaffar annars barn…? Inte för att det är en god gärning i alla fall…!
Fast vi inser ju att detta att de kommenterar och tittar bara kan bero på en sak.
Vi har nog de vackraste barnen i Sydamerika.
Och vem skulle inte titta då.
På allvar.
<3