Semester ifrån vardagen

Vi bestämde ju redan då vi bokade biljetterna hit, att vi skulle åka ner 10 dagar innan vi fick lilla L. Vi skulle bo in oss på hotellet, lära oss hitta lite och gör en semester med bara Noah, en sådan som vi kanske inte skulle kunna göra med lilla L.

Vi bodde in oss. Tog nog typ 1 och 1/2 dag. Större är det faktiskt inte.
Vi lärde oss hitta lite. Kan nu vägen åt höger utmed floden uppåt en bit, och till vänster till närmsta shoppingcentret, taxivägen till stora Chipichape och Unico och vet var centrum ligger.
Så efter 5 dagar tyckte vi det var dags för semestern.

Vår schweiziske colombian (alltså vår goa hotellägare) Don Enrique fixade en tredagarstur åt oss upp till kafferegionen som ligger tre timmar norröver, mellan Cali och Meddelin. Vi skulle få åka bil med den underbara lille colombianske taxichauffören Medardo (glöm vad jag skrev sist, för det var fel) de tre timmarna upp till området kring Armenia, gå på Parc de Cafe dag ett, Panaca dag två och se staden Solento dag tre. Boendet skulle bli på Mi Monaco. Lät helt perfekt!

Don Enriques engelska är helt ok, men det är inte hans första språk, och kanske var det därför vi inte förstod riktigt vad det var vi bokade in oss på. Eller så missade han att säga allt. Jag försökte läsa in mig på kartan vilken av nationalparkerna vi skulle till men kunde inte rikligt läsa ut det. Finns flera och det närmast jag hittade var Parc National de Cafe, så det skulle nog bli den. Hoppades på kaffeplantager, gott kaffe och kanske något djur. Safari har vi ju varit på förr, liksom.

Tidigt på fredagsmorgonen kom så mannen med de leende ögonen och hämtade oss med den lilla röda bilen. Vi åkte i tre timmar precis som han sagt, men han hade inte berättat vilken otroligt vackert landskap vi skulle färdas genom! På ena sidan om oss byggdes Cordilleras Sud upp sina gröna berg och på andra Cordilleras Central och ju längre norrut vi kom ju längre upp i bergen kom vi också. Det var lite som att köra i bergen kring Machu Piccu efter ett par mil. Gröna, mäktiga bergssluttningar nästan omslöt oss där den lilla bilen körde upp och ner för de slingrande vägarna. Medardo, som måste vara en av de lugnaste och mest förstående colombianer som finns, lyckades hålla flera konversationer med både mig och Paul. Och när resan var slut kunde vi både namnet på ko, häst, kusiner och på hans barn.
Mest imponerande var att Paul lyckade förklara att han byggde affärsinredngar!

Väl framme vid det otroligt mysiga Mi Monaco, slängde vi bara in väskorna och drog vi direkt vidare till nationalparken.
Som inte alls var någon nationalpark!
Det blev uppenbart när vi stod framför den stora ingången och tittade på kön och skyltarna omkring ingången.
Det var ett typ Gröna Lund!
Visserligen en kaffeodling också, men mest bara nöjespark.
Aningen snopna, men med en otroligt glad liten kille mellan oss, tittade vi på varann och blev alldeles fulla i skratt!
Och sedan hade vi en jätterolig dag!
Det blev flumrides, roller coasters, snurrmojänger, värsta vulkanriden och glass.

Vi åkte linbana från entrén ner till parken.

Kaffeplantor fanns lite överallt, trots allt 

Bambu, tjocka som trädstammar!

En... paralypalm?

Pappa Paul och Noah på g…

Noah älskar fart!

Noah tar igen sig på rummet tillbaka på Mi Monaco.

Han leker beyblades samtidigt som han tittar på film på dom. 

Har man inga levande lekkompisar omkring sig får man skaffa sig interaktiva…

Utsikten från vårt balkong.

Dag två, vilket vi hade koll på, innebar ett besök på en djurpark. Vi visste att det var kor, hästar, grisar, hundar och katter som var de främsta djuren, och besöket var mest för Noahs skull (vi hade ju trott vi skulle göra en safari i en mer vuxen smak dagen före). Men även här förvånade oss Colombianerna! Där man kunde se hästar, hade de säkert 30 olika hästarter att se! Där korna stod, fick vi se kor vi aldrig sett förr! Vid grisarna, fick vi inte bara se olika sorter, men också se griskultingar i alla de storlekar och vi tom mata dom. När vi besökte hundarna fick Noah hålla i kopplet till en av hundarna när hundskötaren skulle ta med sig 6 hundar till en lekgård. Noah blev helt fascinerad av en påfågel och höll på att skratt ihjäl sig åt två tuppar som nog hade varit i slagsmål eftersom de hade lite dåligt med fjädrar kring halsen.
Men som de vilda djur-närdar vi är, så var den gröna leguanen det vi var mest fascinerade av, den som sprang lös intill kaféet där vi fikande på slutet.
Jo, och silvermaskarna...
Men lite som min kompis Petra sa, på Skansen blir barnen mest intresserade av skatorna..!

Noah matar ett lamm.

Leguanen

Mix mellan häst och zebra.

Silkesmaskens cykel

Lite äckliga, men väldigt fascinerande!

Noah går ut med sin hund,

Bananblomma, gissar vi.

Tjena kompisar!

Paul har hittat en kompis

Kvällen på Mi Miarador bjöd inte bara på bad och middag under haciendans tak, utan även på ett enormt vackert åskväder. Jag som inte älskar åska och blixtar kom liksom av mig för det var så vackert och det gick som runt omkring oss utmed berget. Medan vi spelade pingis och ringspel efter maten, kunde vi se blixtarna avlösa varandra på himlen och lysa upp som månljus för stunden.

Det fanns både ett stort Fia-spel gjort av bambu och ett ringspel. Det sistnämnda har vi aldrig sett förr så inte säkers på om det är ett vanligt spel eller ett hemmafixat? Jättekul i alla fall!

Dag tre bestod av en tur till den lilla staden Solento som ligger inbäddad mellan bergen norr om Armenia. Vägren slingrade sig uppför bergsluttningen och nu var det återigen som att vara tillbaka i Peru och Machu Pichu. (Allvarligt , Ullis, på ett ställe kunde jag svurit att det var samma ställe som jag hamnat på ryggen med min stora ryggsäck på och kände mig som en skalbagge som inte kunde komma upp!)
Solento, turisterna till trots, visade sig vara en otroligt söt liten stad! Tidstypiskt, med sin vita hus och färglada detaljer på både dörrar, balkonger och väggar i rosa, grönt, rött och lila stod husen i raka rader på en lilla platån mellan bergen. Härifrån kunde man ta en halvdagsutflykt upp i en ravin, man kunde hyra cyklar, åka zipline och vandra. Och självklart ta vackra bilder av den fantastiska vyn från utkiksplatsen på toppen av byn! Noah har lekt på sin hittills höst belägna lekplats 2000möh!
Slår tom lekplatserna i Nairobi!

Willy's, ses överallt!

Godaste kaffet hittills fick vi på Jesus Martin Cafe.

Mamma Fia y Noah y en helado.

Hösta lekplatsen hittills!

På väg ner för de 238 trappstegen. Eller hur många var de nu igen…?

Magnifik utsikt!

Familjen Strickson. Ännu är vi bara tre...

Vägen hem tillsammans med Medardo var, precis som på ditvägen, en otroligt trevlig bilfärd. Trevlig som i varm och ombonad på något sätt. Varmt var det i bilen, men sedan har Medardo ett sätt att få en att känna sig välkomnad. Kan vara ögonen, eller så har han levt ett långt liv och känner med oss stakars nordbor som kommer så långt bortifrån och ser lite vilsna ut.

Resan har gjort oss gott. Vi behövde få komma ut från hotellet och känna av lite mer Colombia. För det har vi äntligen fått se. Visserligen genom att göra det som (rika)  Colmobianer gör (Parc de Cafe, Panaca och Solento) men främst genom att få se lite av riktiga Colombia genom egna ögon.
Otroliga, enorma, gröna berg, fattiga delar av Armenia (där husen var av plåt) , försäljning av röka i bilkön, kaffe-,  banan- och apelsinodlingar, rikemanskvarter där Mercedesarna stod parkerade utanför varje hus, slingrande bergsvägar, poliskontroller, motorcyklar i massor och frukt- och biltvättsförsälsning vid varje trafikstockning. Och allt detta med samtidigt med skvalande colombiansk musik från bilradion.

Ett land är ju så mycket.