Noahs hår behövdes klippas på sidorna, så igår blev det hårsalong av balkongen efter lunch. Helst hade Noah bara velat ha en sträng av dreads uppe på huvudet, men frisören gav sitt veto till just det.
Allt eller bara några dreads bort.
Valet blev bara några, och båda var nöjda.
Bra att vi har så många gummisnoddar…
Klart!
Lucie suger på två fingrar, och påminner oss väldigt mycket om sin bror i den åldern. Nu var det ju tummen Noah sög på, men precis som med Luci's två, satt den konstant i munnen! Så fort hon myser, eller funderar, är ledsen eller trött då slinker de in, pekfingret och långfingrat på vänster hand.
För att eventuellt kunna lura bort det, har vi köpt en napp.
Jättespännande tyckte hon, och suger och leker glatt med den.
Tills hon blir trött eller ledsen.
Eller myser och funderar.
För då åker fingrarna in igen.
Så vi får se hur det blir med den där nappen…
När Luci sover får Noah lite egentid med en av oss. Det börjar nästan alltid med lek med Alve efter maten medan vi vuxna dricker kaffe på verandan.
Men oftast hinns det även med det där mysiga.
Att spela kort eller Vem där? på balkongen
Att hänga i poolen med bara mamma.
Att kolla på en film på Netflix nära pappa. .
Eftersom det blir ganska så intensiva dagar, trots att vi inte gör så mycket, men av att träna på att var två så känns denna tid lite extra värdefull.
Jag har lite ont i halsen så Paul fick köpa halstabletter idag.
Väldigt effektiva! Kände knappt vad lunchen smakade efteråt.
Handla är ju annars en sak vi gör typ varannan dag här.
Mest bananer, vilket är det som går som smör i vår familj. Och som idag, halstabletter.
Men också fotbollströjor och hängmattor.
Just det senare handlar vi inte varannan dag direkt, men idag så!
Karolina, Don Enriques ena dotter och Maria, vår kocka, tog oss och fam R med in i folkmyllret där vi var härom dagen, och visade oss var vi kunde hitta det vi sökte. Ljuvligt att gå med två som hade stenkoll på vart vi skulle och som fixade prutningen. Vi gick förbi klädaffärer med live Dj's utanför, stånd efter stånd med väskor, skor, kläder och pryttlar och överallt mötes vi av trevliga calibor.
De är inte påstridiga, och det är något vi uppskattar.
Och det är tryggare än vi fattat. Karolina berättade idag att i mer eller mindre varje gathörn där det är mycket affärer, står det en person som har som uppgift att se till att det inte hänger suspekta eller "mystiska" personer utanför stånden och affärerna. Förekommer det, skjutsas de iväg. Lite som ett civil gard antar jag. Självklart måste det förekomma ficktjuvar och annat tok, precis som hemma. Men jag kände mig inte otrygg alls och skulle gärna gå där på egen hand en dag.
Vi hittade i alla fall både lite fotbollströjor och hängmattor (och en spinner till en överlycklig Noah) och vet nu vart vi ska gå när vi vill handla mer. Finns ju hur många fina handvävda väskor som helst, för att inte tala om äkta kopior av Crocs, Nikeskor, Converse, Pepejeans och Adidasoveraller…
Nästa vecka kan det bli ett besök på indanmarkanden Loma de la Cruz, där vi vet att det säljs billigare väskor än i stan och troligtvis även bättre hängmattor.
Lite gött när det blivit vardag av att gå och handla på detta sätt ;)
Imorgon blir det allt annat än vardagsbestyr.
Vi ska åka tillbaka till Luci's barnhem för att få se hur hon bott och träffa alla för att säga hejdå genom ett stort fikakalas. Vi är långt ifrån övertygade om att detta är något som Luci's anknytning till oss mår så bra av. I Kenya blev vi ju tvärtom ombedda att inte åka tillbaka till barnhemmet just för att det kunde stressa barnen så. För vår del, och framför allt Noah som pratat om detta mycket, kommer det bli fantastiskt att få se hennes barnhem, få fota och gå runt. Men vi önskade att de hade haft ett annat barnperspektiv på det hela.
Kanske en Kenyaversion: Kom och hälsa på på barnhemmet två-tre dagar, avsluta dag två-tre med ett fikakalas och åk sedan hem som familj.
Det skulle vara något.




Vi hämtade Elias på Chiquitines, han var då 2,5 år. Vi var på återbesök och det blev fantastiskt! Han släppte vår hand och gick iväg till hans vänner när de ropade på honom, så rörande att se. Han reagerade inte mycket under tiden vi var där, men han blev orolig och vägrade att gå in och titta på sin säng när vi gick runt. Skönt med en reaktion. Personalen pratade med honom då och förklarade på spanska. Vi märkte inte av att hans anknytning tog skada. När vi hämtade vår 18 månaders var vi också på återbesök, inte heller där märkte vi något. Han gick runt och tittade, lekte och var som han alltid är (obekymrad, full med livsglädje). Tror inte ni behöver känna så stor oro.
SvaraRaderaKramar
Du hade ju rätt, Lisa ;)
RaderaNä, det kanske är helt onödig oro. ;)
SvaraRaderaTack för pappet, Lisa.
Samma eller liknande friss som Love kör nu, kul!
SvaraRadera