Vår underbara storebror

Igår hände det, storebror Noah simmade!
På riktigt.
Med huvudet över vattnet.
Två simtag.
Tror han blev så paff själv att han liksom kom av sig, för sen visst han inte hur han skulle göra igen.
Men idag hände det igen.
Flera gånger.

Noah har alltid varit ett vattendjur, tittat under vattnet redan när han var 1, 5 och ibland varit lite för orädd har vi tyckte. Men samtidigt har det varit roligt att han varit så glad i vatten. Det underlättar ju att åka och bada med en kille som frustande hoppar upp ur vattnet efter att han hoppat i från bryggan,  skrattande vill åka vattenruschkanan igen eller inte är rädd för att hamna under vattnet med ansiktet.

Under den snart månadslånga vistelse här på Stein har Noah badat varje dag. Och det är klart vi trodde han skulle simma innan vi åkte hem. Men inte riktigt ännu. ;)
Vi har sett hur han gått från att hoppa i med puffarna på de grunda (1.50) till att han tagit av dom för att kunna hoppa i och sedan ta tag i kanten när han kom upp. Han började med att hoppa i men efter att ha sett 8-åriga J dyka i tog det inte lång tid innan han gjorde likadant. Vi har sett hur han först simmat under vattnet och hållit i sig med ena handen i kanten till att han nu släppt kanten helt och simmar självständigt under vattnet. Tror det hela lossnade när han insåg att han kunde sjunka ner på poolbotten på det grunda för att sedan skjuta upp sig och hämta luft om han kom ut en bit från kanten.
För det var efter det han tog upp huvudet och tog sin simtag!

Och när han ändå var varm i kläderna, slog han dessutom personligt rekord i att simma under vattnet; hela bassängen från det grunda till det djupa utan att ta i kanten.

Att han idag var stolt över sig själv var uppenbart när han högtidligt sa:
- Nu kan Luciana ta mina röda puffar för jag kommer inte behöva dom mer.
Och med tanke på den svartsjuka han känt och visat inför sin syster tidigare, och med vilken yttersta motvilja han lånat ut, särskilt, sina röda puffar blev detta ett stort steg för oss alla.

Han har redan sedan ett par dagar tillbaka börjar visa en en sida vi längtat efter att se, den goa Noah som vi vet fanns där bakom. Och det har blivit mer och mer godnattpussar, kittellekar, hålla i, hjälpa till, och busningar och mindre och mindre rättvisepatos, "Du håller bara i Luciana…", "Jag vill också sitta i ditt knä…" och muckande som vi tidigare haft från morgon till kväll.
Det kan inte vara lätt att som snart 6-åring äntligen få det där syskonet man längtat efter, och inse då hon faktiskt finns här att det innebär att dela allt som man haft för sig själv. Och det samtidigt med hemlängtan efter kompisar och familj, förskoleavslutning, en kommande skolstart och så detta att man inte är en stor fan av förändringar i stort. Vi visste att det skulle bli tufft för honom men var säkra på att han skulle fixa det till slut.
Så att nu få se att han jobbat sig igenom den första jobbiga kilometern, som vår kloka Tilde uttrycker det, är underbart.  Det är så skönt att kunna skölja beröm över honom, både för att han är jätteduktig simmare och för att han är en juste och gullig storebror.
Och att kunna få njuta av att bara vara med honom. För tidigare har det kunnat innebära ganska mycket tjafs.
Nu är det underbart.
<3

Familjebild på oss alla fyra

Mysstund bara mamma och Noah.