Små små steg.

Nu har vi varit familj i två dagar.
Första dagen räknas knappt, för det var ju mest ett möte.
Men de senaste två dagarna har vi så sakta börjat bli familj.

Vår allvarliga lilla tjej har visat sig ha ett underbart leende och timme för timme verkar vi vinna hennes förtroende. Från att mest ha tittat storögt på oss och noddat till allt, har vi idag en liten tjej som suttit och lekt på golvet med lugna anletsdrag, sökt våra blickar och gett oss saker. Hon har plinkat på den lilla xkylofonen och gett över pinnen till oss. Hon har satt ihop de tre båtarna med magnet mellan sig, tagit loss den första för att sedan ge oss den för att vi ska sätta tillbaks den igen. Vi har byggt torn av legoklossarna och hon har skrattat när de fallit. T o m boken om Imse Vimse Spindel visade hon intresset för idag. Ljud börjar komma över hennes läppar. Först bara tyst och oigenkännbart. Men sedan hörde vi högt och tydligt.
Gato! (Katt!)

Men det är ännu vårt sovrum som är tryggast har vi insett, så vi får verkligen ta allt pö om pö.
Tyska familjen R, denna andra adoptivfamiljen som bor undrade om vi ville följa med på Zoo idag, men vi får lugnt vänta ett para dagar.
Idag när hon visade sig glad och trygg här på hotellrummet tog vi en tur till poolen igen.
Vi var där igår, men gick tillbaka efter en stund för hon ville inte alls vara där.
Nu lät vi henne vara lite och efter en stund satt hon och plaskade med fötterna i vattnet bredvid pappa Paul. Efter ytterligare en stund visade hon att ville att vi skulle hälls vattnet som hon hade i sina små burkar över huvudet. Det älskade hon. Och efter en stund åt hon glatt mango i skuggan intill stenmuren. Då kände vi att: Poolen, check!

Nästa blir matsalen. Hon är inte stormförtjust i att sitta själv i barnstolen och har redan insett att hon kan vägra äta i den. Väl i famnen går det bättre. Trodde inte hon skulle snappa upp det så fort bara…

Sedan blir det nog selen. Ingen favoritplats, till vår stora förvåning. Noah fullkomligt älskade den från dag ett. Lilla L, tittade misstroget på oss redan innan hon fick testa, brast ut i gråt när vi satte henne på ryggen och visar ingen större glädje men var i alla fall lugn när hon satt på magen. Och det är ju bra.
Bara att det blir så svettigt och tungt att bara bära på magen när man går långt...

Noah, vår lilla stora storebror,  spelar ut hela sitt register.
Ena stunden är han ansvarsfull storebror som är stolt över sin lillasyster, otroligt nöjd låter oss pyssla med lilla L, väntar på sin tur och leker parallellt med lilla L.
Andra stunden är han fruktansvärt avundsjuk, blir liten och vill också bli buren och allt, allt, allt är orättvis.
Och inte är det konstigt!
Fyra år av bara vara han och så kommer denna lilla varelse och tar inte bara upp hans mamma och pappas tid och uppmärksamhet, utan han måste dela på saker också…!
Vi gör allt vi kan för han ska känna sig delaktig och uppmärksammad samtidigt som han, som alla nya syskon måste lära sig att dela på uppmärksamheten
Men det är en svår balansgång…!

Samtidigt i allt nytt är det så underbart att få goa in sig med bara Noah ibland.
Han som vi redan älskar gränslöst och som vi känner utan och innan
Vår kille som älskar att spela kort på kvällen när lilla L somnat, som kastar sig i poolen och frustande dyker upp igen, som gör egna banor på lekplatsen och älskar att läsa Håkan Bråkan, Tinga Tinga och Room on The Broom på kvällarna.

Och samtidigt, när vi sitter med Lilla L och hon ger ifrån sig ett av sina leenden, då smälter vi båda två. Hon har redan börjat bana väg rakt in i våra hjärtan.
För varje dag upptäcker vi nya saker med henne. Hennes personlighet, vad hon tycker om, vad hon vägrar…
Och vi vet ju att plötsligt kommer vi vara där,  då vi känner henne innan och utan. Då vi vet precis vad vi ska göra för att få henne på andra tankar, vad hon älskar att göra, vilken musik hon helst vill dansa till.

Just när jag skrev det här kom Noah flygandes.
Han är en superman.

Bara för att man känner någon betyder det ju inte att man upphör att förvånas…  ;)