Du, vår lilla Luci Lou

Det är en varm dag, himlen är i stort sett molnfri och man blir snabbt svettig när man rör sig.
Och det är måndag.
I stort sett lika många dagar som vi varit i Colombia utan dig, har vi nu varit familj i Colombia med dig.
11 dagar.
11 helt otroliga dagar.
Frustration har övergått i glädje, oro till förnöjsamhet och svartsjuka börjar se annorlunda ut.
Och det där beslutet om vad du ska heta har vi nästan gett upp.
Du är redan ditt namn.
Luciana.
Fast du heter mest Luci, Lussan, Sweathart och Lillan.
Och Luci Lou.
Så det där med Freya tror vi att vi lägger på is så länge.

Som så många andra dagar har du badat i poolen på förmiddagen.
Första dagen var du väldigt reserverad till både poolområdet och vattnet, men det visade sig redan dagen därpå att det nog mest var för att allt var nytt. Numera kan du knappt vänta på att få på puffar och byxor och drar gärna av dig blöjan själv. Du kliver själv ner i barnpoolen och står gärna länge och häller vatten i och ur de små färgglada plastbyttorna. Sträcker vi ut armarna mot dig i stora poolen, kastar du dig handlöst och lyckligt i var armar, frustar och skrattar när du plaskar i vattnet och är helt obrydd av om det skvätter vatten i ansiktet.
Och du blir galet sur när vi måste lämna poolen...

Första dagarna var du så allvarlig, så reserverad och så inåtvänd. Du satt snällt på vår arm, men du såg inte glad ut. Tittade bara.
Men för varje dag har detta förändrats.
Timme för timme har vi sett hur du öppnat upp, börja lita, tittar efter oss, lett stort, skrattat…
Och nu är du ett solsken!

Du behöver lite tid att vakna till på morgonen men sedan är du bara skratt och leende!
Dina ögon är vakna och nyfikna och du bubblar med ord vi inte alltid förstår.
Fast gatu och perro har vi koll på, för det skriker du rätt ut i förtjusning varje gång hotellets katter eller hundar kommer förbi (vilket är ca 5-10 ggr per dag). Du kommunicerar annars genom att peka, och du har stenkoll på Doah (Noah), mamma och pappa.
Du älskar papaya och mango, men inte ananas och melon.
Även om du inte ätit särskilt mycket middag går efterrätt alltid ner. Sötnöt...
Du sträcker armarna efter oss för att få komma upp i famnen, där du äskar att sitta oavsett om det är mamma eller pappa.
Numera går du själv i trapporna, med lite hjälp av metallräckena. Håller vi din hand tar du stora steg, ett för varje trappavsats för att hålla jämna steg med Noah.
Humör har du, även om du först verkar lugn. Får du inte som du vill kastar du dig på golvet, och det kommer ett högljutt tjut om Noah tar något ifrån dig som du tänkte ha. Men ofta kan vi lura dig glad igen genom att kittla dig eller puss-blåsa dig i halsgropen. Funkar varje gång!
Och enveten är du! Idag lyckades du klättra uppför 'spindelnätet' som finns som uppgång till stora rutchkanan. Likaså klättra uppför rutchkanan fel väg.
Du har ju sett storebrorsan!
- Doah!
Du älskar när vi sjunger böckerna Bä, bä vita lamm, Imse, vimse spindel och Var bor du lilla råtta.
Du dansar när vi har musik på och vill bara höra mer (REM går hem, tydligen)
Du gillar rutiner, och tar själv på dig skorna och hämtar nyckeln när vi ska gå till maten.
Du älskar att flyga högt upp i luften när vi lyfter upp dig på raka armar. Då kiknar du av skratt.
Du suger på pek- och långfingret när du sover, när du är trött och när du myser.
Du har den sötaste lilla glugg mellan tänderna, ögon som glittrar som solstrålar och ett skratt som får oss    att själva börja skratta. Dina bruna ögon får oss att smälta varje gång du ler, för de glittrar!

Du har charmat oss totalt med vem du visat dig vara.

Vi kan titta på dig ibland och inte fatta hur vi kunde ha sådan tur.

Igen.

<3