Du är här.

Äntligen är du här.
Vår lilla, så vackra men så allvarliga.
Med ögon som ser ut som om de kan ta in hela världen.
Utan ett ord kom du in i våra liv.
Men med ögon som sa allt.
Så leendet i förmiddags var som solsken en grå dag.

Det var ingen lätt dag för dig igår, men ändå verkade det som om du på något vis var beredd på att något stort skulle hända.

Vi såg dig redan på andra sidan gården.
I det lilla huset som vi stod och väntade i , nybyggt sedan några år tillbaka och ljust och fräscht, kunde man se ut mot det andra huset mellan halvt fördragna persienngardiner. Där inne hade vi först fått skriva på det juridiska pappren som visar att vi har ansvaret för dig  tills vi fått sentencian och vi är föräldrar fullt ut. Nu stod vi, finklädda och svettiga och tittade på varann. Noah var den enda som var cool. Han hoppade lite ut och in genom dörren och undrade glatt när du skulle komma.
Lillasyster.

Den där känslan, direkt innan, är så svårbeskiven.
Det är inte nervositet som när man ska springa ett lopp, gå till tandläkaren eller på en intervju på ett jobb man gärna vill ha.
Det är mer nervositet man har inför en date, en som man väntat på och äntligen fått till. En date där man liksom vet att det kommer gå vägen.
Jag känner mig nästan lite "dizzy", viskade Paul åt mig på vägen dit.
Och precis så kände jag mig också.
Inte rädd, inte orolig men så full av längtan och känslor att jag kände mig snurrig.
Och beredskap på att det kunde bli jobbigt.

Så såg vi dig, där på andra sidan gården.
Genom persienngardinerna.
En liten tulta i ny vit klänning, nästan som en liten brudnäbb och fina små skor med guldfjärilar på.
Runt omkring dig hade du en hel stab av vuxna, alla de som känt dig och följt dig sedan du var tre dagar gammal. Mamma Laura, kokerskan som du stått nära sedan första dagen. Alexandra, en av dina förskollärare. Natalia, psykologen. Kristina, adoptions-coordinatorn. Maria Lena, den underbara chefen  med de stora lockarna. Socialarbetaren med det vackra ögonfransarna. Vaktmästaren med de stora leendet. Flera personer till som vi inte hann registera, men som liksom utgjorde en varm avskedskaravan.
Och mitt bland alla, du.
Med nya flätor i håret och två stora mörka ögon i ditt näpna ansikte.
Så vacker!

Så såg du oss, där du stor i dörröppningen.
Vad du tittade.
Som om du fattade.
Varför de gjort dig så fin.
Varför du fått korten på mamma, pappa och storebror.
Varför de visat filmen.
Mamma Laura, som hållit dig i handen under promenaden över gården, föste dig milt mot oss och tog sedan ett steg tillbaka.
Vi satte oss på huk framför dig.
- Yo soy tu papa.
- Yo soy tu mama.
- Este es tu hermano, Noah.

Vi kunde se hur livet liksom vacklade till för dig.
Alldeles tyst började det rulla tårar över dina kinder.
Jag fick dig i min famn, men det var ju inget tryggt i det. Jag pratade ju konstigt också.
Jag kände att jag inte kunde hålla mina egna tårar tillbaka, det kändes som om dina känslor gick rakt in oss.
Hur skulle vi kunna trösta?

-Mamma, både du och Luciana grät, men inte jag, sa Noah efteråt. För jag busade!

Ja, och det var vår räddning denna stund! Älskade Noah! Precis när det behövdes, bröt Noah det jobbiga. I Pauls famn började han plötsligt skoja högt med er pappa. Han busade, låtsades att det var en fluga under Pauls skjorta och skrattade så både du och jag kom av oss.
Lika allvarlig var du när du tittade på din tokiga storebror, men tårarna slutade rinna.

I bilen hem, somnade du med huvudet mot mitt bröst.
En stolt Noah vilade mot min arm.
En lätt tagen men leende Paul satt nära intill mig på andra sidan.
Det var svettigt och underbart.

Vi hade klarat av det värsta.

Nu har det nya livet börjat.

Med dig, lilla L.