Återbesök på Chiquitines

Ja, så kom vi så iväg på det här återbesöket som vi varit så kritiska till.
Och kritiken var ju helt obefogat.
Precis som du skrev igår, Lisa! ;)

Vilken värme det var att få se alla goa tanter och unga tjejer som jobbat med Luciana och lilla J hela deras liv, Mamma Laura, matmor Zulma, director Marialena och pedagogen Natalia, pussa och krama båda barnen både välkomnande och till farväl.
Och det var en sann värme som spred sig i hjärtat när en av lärarna tog Luci och satte henne med de andra barnen i den enorma ring där de samlat alla barnen på barnhemmet. Till skillnad från de andra som alla hade gul t-shirt på sig, lös hon liksom upp i sin rödbrokiga klänning.
Hon var inte en i mängden längre.
Hon var någon.
Vår dotter.

Och sen log hon.
Först mot sina kompisar.
Och sedan mot oss.
Lite som att säga: -Nämen, åh! Kolla, här har ni mina kompisar! Vad glad jag blir!
Pojken som satt närmast blev så glad att se henne igen att han försökte pussa henne, dock utan lycka. Däremot tog hon glatt emot den lilla trumma han erbjöd henne och bar sedan runt på den under resten av stunden där.

Lite fundersam var hon allt i början. Som om hon undrade vad vi gjorde där.
Vi. Alltså mamma, pappa, Noah och hon.
För att hon var där var ju inte så konstigt.
Men efter att vi fått rundvandringen, sett badpoolen, sovrummen, hennes skåp och säng, och de andra avdelningarna var det som om hon blev varm i kläderna. Från att ha suttit på vår arm under rundvandringen ville hon ner.
Och vid samlingen, där alla barn satt på golvet och vi, smått hysteriskt och galet svettiga, hivade ut små muffins som låg inpaketerade individuellt i plast och efter det glassbyttor med plastsked i, då satt Luci nöjt med sina kompisar. Efter en stund kom hon upp och ville ha en kram och sedan lallande hon runt bland oss och kompisarna. Så nöjd.

Så vi som trodde att hon skulle bli alldeles nervös, tyst och tillbakadragen igen och att vi skulle få börja från början...
Så fel vi hade!
Hon njöt av att vara där.
Det blev så rätt.
Hon fick säga hejdå.

Och barnen och personalen fick säga hejdå till henne och lilla J.
Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när matmor Zulma lämnade köket och de kokande grytorna för att ge Luci en sista kram. De hade något särskilt, har vi fått berättat, Zulma och Luciana. Hon var den första vuxna som Luciana tydde sig till när hon först kom till barnhemmet, och den som hon uppenbart sedan hela tiden tyckte mest om. Det nästan skar lite i hjärtat när hon efter en halv minut i Zulmas famn sträckte ut sina händer till mig och ville till mamma. Underbart, och på samma sätt lite sorgligt. Att det går så fort när man får så mycket mer kärlek än det någonsin är möjligt på en institution. Även om man har en Zulma.

Noah hade ju längtat efter detta besök. Han ville se om det var lika stort som hans barnhem i Kisumu och var Lucie hade haft sin säng. Säkert en liten bearbetning av det han själv inte minns men sett så många biler på.
Och han var en klippa denna dag. En klok, sund, hjälpsam storebror. Han höll koll på Luci så hon inte gick iväg åt fel hålls samtidigt som han rekade hela huset (bara ett plan som tur var), han hjälpte till att dela ut alla muffins och glassen tillsammans med Alve som på löpande band och han var allmänt så glad.
Han hade bara ett bekymmer.
-När ska de sjunga mamma?
Jag fattade först inte vad han menade, men så kom jag på att vi ju har flera filmer från hans Farewell Party. Då sjöng och klappade personalen kenyanska gospel där de sjöng om hur glada de var att han fått familj, att de skulle sakna honom och önskade lycka till i livet. Dessa filmer har vi sett hundratals gånger.
Ganska så svettig efter att vi äntligen fått ut glassarna till alla 75 barnen, insåg jag att det skulle nog inte ske här. De hade fullt upp med de barn de skulle få iväg till rätt ställe.
Men det var inte desto mindre vackert för det.
Båda hejdå-festerna har verkligen varit perfekta, var och en på sitt sätt.
Och Noah har vi redan lovat att när vi åker till Kenya, då ska vi visa Luci hur Noah bodde.
Så det blir rättvist.