Lite återblick i bilder

Jag satt och bläddrade i bilderna från de senaste två månaderna.
Vilka minne som fladdrade förbi.

Dagarna innan vi träffade dig, Lucie och resan till kafferegionen. Glädjen att se lite av Colombia på riktigt.
Fösta mötet. Nervositeten. Beslutsamheten. Glädjen. Allvaret. Den försiktiga lyckan.
De fösta dagarna. Lättnaden av att se en annan flicka bakom allvaret.
Midsommar. Hur roligt det är att göra en midsomarstång av banablad.
Medardo och alla taxiresor. Tack vare honom vågade vi börja prata spanska.
City touren. Insikten av att Cali är stort.
Christi Rey, Zoo, Andoke och Cali city. Alla nya intryck. Alla varma promenader med dig i sele och en hoppande brorsa  mellan oss föräldrar.
Nya vänner. Både de som bodde länge och de som var på genomresa. Och de som jobbade.
Lekplatsen och poolen. Våra tillhåll. Och Noah som lärde sig simma!
Personalen på Stein. De som gav oss en sådan trevlig, oförglömlig och familjär tid.
Fika och kvällsöl. Undrar hur många kakor vi har gått igenom…? Och kvällsöl…?
Besök i fin-Cali hemma hos Rendahls. Tror fortfarande inte helt på att det verkligen fanns kajmaner i sjön, men det var en väldigt rolig dag!
All lek på hotellet. Tittut, kurragömma, hopp i sängar, sjunga sånger.
Läggningar. Att få lägga barn eller mysa med bars storebror när du somnat.
Kaffe på verandan. Socialt häng för stora och små. Spring och lek i trapporna.
Perro! Barnen som flockas kring ljuvliga Lorenzo och Hanna.
Gato! Katterna som gillar att bli klappade… till viss del.
Marknader. Loma de la Cruz, stan och hängmattor.
San Antionio. Promander och gofika.

Och så Bogota. Fantastiska dagar trots att vi kände att vi nu var klara att åka hem. Parque 93, Usaquen, möte med Shanna o familj, Parque Simon Bolivar, date med Malin och Jhoan, Montesserat och vänliga människor på ambassaden.

Ja vi må haft med oss en massa bagage hem, men verkligen ännu mer minnen av människor, platser och upplevelser.

Allt detta, tack vare att vi fått det bästa av allt, vårt lilla oemoståndliga bihang och ljuvliga kompletteringshjärta här i Colombia.

Dig, illa L.

Du som man som storebror bara måste pussa på när du sover.

Du som pratar hål i huvudet på oss, får oss att skratta hejdlöst och känna värme, varm som Calis sol sprida sig i kroppen.
Du som inte alls blev en Freya utan redan var en Luciana.
Vår Lucie.

Jag hade kunnat lägga ut hundra bilder på dig, men det får bli dessa…

 

¨

Andra minnen som poppade upp, var alla personer vi dagligen mötte, pratade med och fick hjälp av. Alla de som jobbade på Stein. En av dagarna dag tog jag kameran med mig jag och tog kort på dem allihop. Väl här hemma har en del namn redan lyckats ramlat ur minnet, dock har inte deras ansikten gjort det, och hur de såg ut när de log. Den dagen vi åker tillbaka hoppas vi få återse några av dom.

Våra hjälpsamma vaktmästare

Nattvakten och den vaktmästare som tog över efter Fernando, som gick på semester.

Våra fina receptionsflickor (till höger Natalia)

Vår närmaste städerska till höger, Livia och hennes glada kollega med det långa vackra håret till vänster

Goa "Landry?", som imponerade på oss med engelska ord och uttryck.

En annan av våra vänliga och pratglada städerskor 

tillsammans med Adeile, Don Enriques fru och Lauras syster.

Mamma Fia tillsammans med tjejerna i matsalen, Laura och LuzMarie.

Dessa två tjejer träffade vi flera gånger per dag, och de vi kanske saknar mest.

Vackre alltiallo Gonzales och ljuvliga Maria i köket

Don Enrique och hans dotter Karolina

Många minnen poppar upp i stunden, men just nu ör det mest detta tt landa hemma och börja vår nya vardag som tar upp våra sinnen. Men vis av erfarenheten vet vi ju att om ett tag, om ett par månader, kommer minnena dyka upp igen en efter en och när man minst anar det.

Och det ger en, oftast bara varm men även ibland förvånande stark tillbakalängtan.

Vi har ju varit med förr… ;)