Besök på hemmaplan.

Vi har varit hemma en vecka nu.
Och det har varit så skönt, för all familj och vänner har kommit till oss.
Vi har inte behövt åka någonstans.
Och det är precis vad vi känt att vi behövt.
Bara vara hemma.
Få bo in oss, städa undan och strukturera om huset (blev som lite trångt när vi klev innanför dörren med en liten till…)
För Noah att få "leka klart med alla leksaker", som han uttryckte det en dag då han tyckte vi inte alls skulle gå en kvällspromenad i början av veckan.
För Lucie att känna sig trygg.
Och för Paul och mig att hinna fixa allt praktiskt som ska ordnas när man kommer hem från en adoptionsresa.
Det är papper som ska skickas, personnummer som ska ansökas och läkarbesök som ska bokas för ens barn. Men även hälsokontroll för oss andra.
När det så är läkarbrist och sommar, då blir det lite, lite krångligare än om det är mitt under året blev vi varse. Det löser dig, men det tar lite längre tid.
Tur att Samriterhemmet finns, som fick ta hand om allt som ingen annan kunde ta han dom, liksom Svartbäckens BVC...

Mitt i alla praktiska detaljer, har det varit underbart för oss, fantastiskt för Noah och, har vi insett, jätteroligt för Lucie att vi fått lite besök då och då.
Mormor och morfar kom ett par dagar och det var så rörande att se hur vår lilltjej, som tidigare varit så avvisande mot andra än oss, nästan självklart knöt an. Som om det var det mest självklara i världen. Säkert hjälpte det att vi facetimeat ganska så mycket ( det blev nog säkert var tredje-fjärde dag, minst…) och att Noah älskar sin mormor och morfar.
En av kvällarna de var kvar kom Johanna, Jonas och kusinerna. De var på väg hem från Portugal och stannade till för lite kramar, häng och grill. Noah, som längtat efter dem sedan dag ett, satt säkert fem minuter helt still i Johanna knä med huvudet inborrat i Johannas halsgrop och bara njöt av att dom var där.
Vi har haft besök av Jonesarna, som lämnade kvar ett ljuvligt gammalt dockskåp som Lucie lekt med varenda dag sedan dess, av Linda och Astrid, Ylva och så grannarna  i det gröna huset igen. Fast just där springer barnen och vi så mycket att Lucie nog tror att vi har två hus… ;)
Eva och Michel kom förbi på en kaffe och Karin har vi också hängt en stund med.

Och mitt i allt detta landande, sociala återhämtande och praktiskt fixande går Lucie omkring.
Så självklart.
Hon tar för sig av världen och allt omkring henne  på sitt eget lilla sätt. Kommer konstant över till oss, vi självklara, som för att tanka. Men fortsätter sedan ta för sig och utforskar del för del av det hon har omkring sig. Hon tar för sig, hörs och märks. Testar gränser, tar kontakt och vågar prova nytt.
Vilket i sig ju för oss andra i familjen kan ge både höjda stressnivåer och akut hörselnedsättning ;) men det är verkligen bara positivt!
Det är nästan rörande att se vilken framåt tjej som fanns där bakom det tysta skalet.
Det är värmande att se hur hon blommat upp och visat vilken ljuvlig unge hon är, istället för den flickan som levde på barnhemmet.
Hon är inte längre rädd för nya människor, även om hon långt ifrån kastar sig i deras famn. Däremot märks det när hon känner sig trygg med någon och då inte är rädd att vara nära eller få hjälp.

Tack och lov har vi nog världens bästa familj och vänner.
På riktigt. <3
Alla, och nu menar vi verkligen alla, har helt naturligt och respektfullt låtit bli att ta upp henne utan att fråga, låtit henne ta kontakt istället för vice versa och gett Noah just den där första uppmärksamheten som han så väl behöver.

I helgen ska vi försöka bli klara med de där mest praktiska sakerna vi insåg att vi var tvungna att ta tag i.
Mer plats för leksaker och böcker.
Vi har det inte så stort, men man kan anpassa sig och köra compact living! :) Vi har gjort om ett av skåpen i hallen till lekhylla för Lucie. Så nu kommer vi faktiskt få plats.

Och det känns bra, eftersom vi får besök nästa vecka. Våra gamla Kenyavänner fån Götet, som också fått en liten tvåårig tjej under sommaren kommer förbi. Då är det nog läge för lite ordning.
Gissar att det kan bli ett sunt slagfält varje eftermiddag, så då är det ju bra att var sak har sin plats som farmor altid sa.

Det traditionellla fotot på trappen.

Första med Lucie!