Det magiska samtalet

Vi har haft ynnesten i livet att få bli föräldrar.

Det är långt ifrån självklart för de som önskar det, och vi har fått jobba lite för att få det vi önskade. 

Jobba, vänta och längta.

Eller jag lite och lite... 

Faktiskt ganska mycket...

Jag tror ibland vi hade tagit guld om väntan och längtan var en OS-gren!

Men så fick vi Noah! Efter ett totalt livsomvälvande samtal och en lång flygresa blev han vår i Kenya och vår familj var komplett.

Att få ett syskon var länge bara en tanke och en utopi. Men när vi insåg att vår lille kille var ett socialt fenomen och fullkomligt älskade att ha många omkring sig och uttryckte det med "Ska det bara var vi tre...?" började vi inse att den där tanken nog behövde provas i alla fall. Så vi gav det ett försök.

Det blev lite mer jobb, lite mer väntan och en massa längtan,  denna gång x 3.

Och i torsdags kom det äntligen, det där samtalet som berör så oerhört och totalt rör om hela livet.

Från att vara tre i vår familj blev vi plötsligt fyra. 

Från att haft tre länder i famljen, blev det plötsligt fyra.

Två kontinenter blev plötsligt tre.

Vi har nämligen fått en dotter och en lillasyster från Colombia!

En liten L.

Hon fyllde 2 år i onsdags, har de vackraste bruna ögon och samma gyllenbruna hy som Noah. Och otroligt men sant, de är inte alls olika! Noahs första kommentar till bilden var "Det är ju jag."

Och vi tror på allvar hon är Colombias sötaste tulta!

Jag trodde vi gjort detta förut och att vi skulle vara mycket coolare denna gång samtalet kom.

Pyttsan!

Precis samma chock (Va? Ringer de nu?!), samma ljuva varma känsla i hjärtat (Äntligen...!), samma totala stresspåslag (Vi måste hinna sälja bilen!), samma totala förvirring (Vad var det man skulle göra innan man får åka nu igen? Vad har 2-åriga tjejer på sig? Ska jag verkligen JOBBA tills vi åker?) och samma outgrundliga glädje (Vi har fått en dotter och en liten syster, hon finns verkligen, hon är en verklig person!!!)

Som om livet ville skoja lite med oss, ringde de om L en halvtinme innan jag skulle med tåget till Åre och min och Ullis' årliga Skutsjutshelg. Så stackars Ullis fick lyssna på många tankar denna helg! När väl söndagen kom var det underbart att få sitta ner med Paul och smälta att vi blivit föräldrar igen. Noah har nog lite blandade känslor, det hör ju inte till hans vardag att bli storebror och precis som hos oss vuxna har han nog "känslorna lite all over the place" som prinsar brukar säga. Men han var otroligt stolt över att vi, när Gunilla och Åke kom över och firade, skålade för honom som blivit storebror. Han har själv bett att få ha ett av bilderna på L i sitt rum. Och idag hade han gjort ett litet armband till lillasyster. 

Och nu har en ny längtan tagit plats i bröstet på oss alla tre.

Längtan att få åka.

Vi ska samla lite bilder, göra en liten film och skicka till L tillsammans med en liten present. När det väl är på väg till Colombia, bokar vi biljetterna. 

Så i mitten/slutet av maj tror vi att vi åker.

Sedan väntar ca tre månader i landet innan vi landar på svensk mark igen.

En light version av Kenyaturen, liksom.

Men likaså ett fantastiskt sätt att få lära känna vårt andra barns födelseland.

Alltså, livet blir ju verkligen aldrig som man först tänkt sig.
Det är coolt!